Traditionell sväng med stor värme

Sami Linnas skiva är full av värme och skiljer sig i detta avseende från många av dagens andra jazzskivor.

skivor/Jazz

Sami Linna

Sami Linna Quartet (Timmion)

Gitarristen Sami Linna gör jazz som låter så som många uppfattar att jazz ska låta – åtminstone i musikens ursprungsland. Det är inga tricks eller konster här (nåja, kanske några få små, om man riktigt lyssnar), utan rejäl sväng och stor värme i både klang och attityd.

Som man kan gissa från sammansättningen med gitarr, orgel (Mikko Helevä), saxofon (Jussi Kannaste) och trummor (Dana Hall) pekar det mot 60- och 70-tal och hardbopderiverade toner och idéer.

Linna går mot strömmen; i stället för att blanda in nya ingredienser och fusionera det äldre med något som på något plan kan anses vara nyare, fördjupar sig gitarristen i sådana beprövade medel man redan vet att är välfungerande.

Av de fem styckena är två av Linna, två av Hall och det återstående Henry Mancinis lyxiga ballad Dreamsville.

Skivan inleds av Halls Black Mountain som med pentatoniken i A-delen för tankarna till vissa av organisterna Larry Youngs och Jack McDuffs 70-talsskivor. Efter Dreamsville som ljuder drömlikt följer den halvabstrakta, raskt svängande bluesen Umoya med tät walking bass från Hammonden.

I Mode for Tomorrow går man ganska rakt in i 60-talets framtidsmusik, det vill säga att man följer i Coltranes fotspår. Skivan avslutas med den mycket fint i souljazzanda groovande Clowns, som trots traditionsmedvetenheten innehåller överraskningar.

Skivan är som sagt full av värme och skiljer sig i detta avseende från många av dagens jazzskivor. En del av värmen kommer från kompet som samtidigt är både drivande och avslappnat. Orgelbasen tillsammans med den amerikanske Halls perkussiva arbete gör stämningen tajt men lös oberoende av tempo. De fina solobidragen bidrar även till den pigga men avstressade känslan.