Valnötsträdet uthärdar i Leninparken
En blandning av exotiska träd, förväntansfulla barn på väg till nöjesparken och ett namn som för tankarna till rysk revolution – det är Leninparken i ett nötskal. Parken intill Helsingfors populäraste sevärdhet faller ändå lätt i skymundan.
Leninparken är värt ett besök främst för sin artrikedom, där växer många sällsynta träd, planterade till trädgårdsutställningen 1961. Det japanska valnötsträdet trivs inte i vårt kalla vinterklimat, men överlever ändå från år till år.
Trots sitt centrala läge som närmaste granne med Borgbacken är det inte många turister som hittar till Leninparken. Det beror antagligen på att parken inte syns från Sturegatan, utan finns lite undangömd bakom Kulturhuset och Åshöjdens skola. En tämligen ny gångväg leder upp från gatan till parken. Dessutom har mången långväga gäst så bråttom att ställa sig i kö till allehanda attraktioner att de inte hinner med en stilla promenad genom den artrika och speciella parken uppe på klipporna.
Helsingforsborna däremot har tagit Leninparken till sina hjärtan, åtminstone de som bor i kvarteren väster om Vallgård. Det är här de lokala ungdomarna träffas, solar på klipporna, dukar upp picknickkorgen på grässluttningarna och tömmer sina ölflaskor sittande på klipporna högt ovanför stadens tak. Utsikten från höjden närmast Vattenborgsgatan är definitivt värd en promenad uppför backen.
På måndag morgon efter ett soligt veckoslut ligger det kvarglömda matförpackningar på gräsmattan och glassplittret i klippskrevorna tyder på att här har tappats en och annan glasflaska. På Helsingfors stad är man medveten om att parken är ett populärt tillhåll speciellt under veckosluten och städningen är därför intensifierad just på måndagar.
– Det här är en omtyckt picknickpark även om festandet inte når upp till samma nivå som i Koffens park.
Här växer träd som inte finns i andra Helsingforsparker. Ett bra exempel är den japanska valnöten, som nätt och jämnt klarar av våra kalla vintrar.
Tomas Palmgren
Invånarföreningar i grannskapet brukar också ordna småskaliga evenemang här, då koncentreras de till sandplanen nedanför vattenbassängen, berättar projektledare Tomas Palmgren på stadsmiljösektorn vid Helsingfors stad.
Byggdes som trädgårdsutställning
Det var Palmgren som beställde den senaste renoveringen av Leninparken, som blev klar 2015. Innan den gjordes var parken i ganska dåligt skick, staketen var förfallna, skifferstensplattorna sneda, vattenbassängen läckte och växterna hade lidit av det hårda slitaget.
– Fram till 1990-talet hölls Leninparken stängd om nätterna, men det blev ganska arbetskrävande att tömma parken på besökare varje kväll och låsa portarna, så då bestämde man att den fick stå öppen dygnet runt. Det syntes i hårt slitage och en del förstörelse. När parken renoverades strävade vi efter att återskapa stämningen i Maj-Lis Rosenbröijers anda. Hon var trädgårdsarkitekten som skapade den ursprungliga parken enligt en modell som hon kallade Klippblomman, berättar Palmgren.
Leninparken byggdes som en trädgårdsutställning i början av 1960-talet och här planterades då en rad exotiska träd, som hemlock, Douglasgran, flikbladig silverlönn och koreansk tuja. Flera av dem har dött under årens lopp, men förvånansvärt många ovanliga träd står kvar än i dag.
– Det speciella med Leninparken är mångfalden i växtligheten. Här växer träd som inte finns i andra Helsingforsparker. Ett bra exempel är den japanska valnöten som står helt intill bassängen, den klarar nätt och jämnt av våra kalla vintrar, men står fortfarande kvar, säger Palmgren.
Parken består mest av sluttande gräsmattor där träd av olika slag står i klungor och erbjuder skugga. Gräsmattorna delas in i mindre områden av sand- eller stenbelagda gångstigar, en del av dem lockar fotgängarna in på upptäcktsfärder bland växtligheten.
– En del av gångarna i parken är täckta av skiffersten, det var ett tidstypiskt material i området då på 60-talet, också Björnparken i Berghäll fick sina skifferstensplattor under samma tid. De kräver en del underhåll, trots att de gjuts fast i marken har stenplattorna en tendens att lösgöra sig under vintern.
Med barkbåt nedför bäcken
Parkens hjärta är ändå bäcken som glatt slingrar sig ned över klipporna mot den konstgjorda bassängen. Bäckfåran är delvis naturlig, delvis byggd så att den ska se så naturlig ut som möjligt. Vattnet cirkulerar med hjälp av en pump.
Bäcken har en magisk dragningskraft speciellt på yngre besökare. En av parkens stamgäster vet berätta att varje unge som skuttar uppför backen fäster sin blick vid det porlande vattnet, plockar upp något på marken, det kan vara en pinne, ett löv eller bit bark, och droppar det i bäcken för att sedan följa den imaginära båtens framfart i de virvlande vågorna.
– Här fanns tidigare en liten lekpark men den togs bort i senaste renovering, den hade ganska lite användning. Vi har i stället koncentrerat gungor och klätterställningar till närliggande Braheparken där det finns mera service för barnfamiljer.
Den här förmiddagen finns det inga barn i parken, de är antingen i skolan, på daghemmet eller just i lekparken och gungar. Men för att testa bäckens oemotståndliga dragningskraft plockar jag upp ett gulnande lönnlöv, en barkbit och en torr trädpinne och droppar dem turvis i det porlande vattnet. Lövet slukas av vattnet i första virveln och snart försvinner också barkbiten ur mitt synfält. Men den ljusbruna pinnen guppar glatt nedåt med vattnet, klarar galant små vattenfall, tar sig tappert ur bakvattnet efter forsen och fastnar inte ens inne i en tunnel. Pinnen tar sig hela vägen nedför bäcken och jag småspringer längs strandstenarna och följer den med blicken.
Det här var roligt. Borde man prova med andra slags naturbitar? Eller säljs det kanske riktiga små plastbåtar inne på nöjesplatsen ... ?
Omdiskuterat namn
Leninparkens namn har med jämna mellanrum varit uppe till diskussion i Helsingfors, ibland i tidningsrubriker, ibland i stadens fullmäktige. Men namnet, som faktiskt syftar på den ryske revolutionsledaren och leninismens grundare Vladimir Lenin, är och förblir. Helsingfors stad har varken planer på att byta ut namnet som har hängt med i snart 50 år eller sätta upp en staty till minne av den grymme ryske diktatorn.