Där vi en gång snubblat
Möjligen har vi sett det här förut, men som spritdränkt konstnärsskildring känns filmen om Kari Tapio ärlig och genuin. Den ger också en inblick i den finska populärmusikens samtidshistoria.
DRAMA/BIOGRAFI Mitt hjärta är finskt ★★★✩✩
Regi: Aleksi Mäkelä. Manus: Marko Leino och Tomi Tuikkala. Foto: Pini Hellstedt. I rollerna: Matti Ristinen, Tiina Lymi, Tatu Sinisalo, Talvikki Eerola.
I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi. Sedan kom Sven Dufva, Antero Rokka och Matti Nykänen, tätt följda av Tapio Rautavaara, Olavi Virta, Irwin Goodman, Rauli Badding Somerjoki och Juice Leskinen.
Inte att förglömma: schlagersångaren och folkfavoriten Kari Tapio (1945–2010) som nu fått sin egen film, Mitt hjärta är finskt, Olen suomalainen (efter sångsolistens största hit, ursprungligen ett italienskt örhänge).
Det finns förstås både ett och annat att säga om de filmer som herrarna i fråga gett upphov till. I Sverige talar man i tid och otid om kulturmannen, om de manliga genierna, men det är begrepp som klingar lite falskt här, när vi talar om mer eller mindre osnutna bonnläppar som kände lika mycket för flaskan som för konsten.
En annan poäng: det finns gradskillnader även i helvetet och i den meningen hör Mitt hjärta är finskt (vilken gräslig översättning) till de mera sympatiska bidragen. Och trots att det är fråga om den mest manliga/grabbiga av odysséer finns det i filmen också en kärlekshistoria värd namnet.
Kari Tapio, född Kari Tapani Jalkanen, inleder sin karriär redan på sextiotalet, på de dunderpopulära danshaken. Det är så som den gode ”Klabbi” (Tatu Sinisalo i unga år) kommer i kontakt med rektorsdottern Pia (Talvikki Eerola), den blivande hustrun.
Samtidigt fortsätter de musikaliska trevarna. Fazer i Helsingfors hör till dem som får ett provband men det ger inte mycket i handen, inte med en gamla stammens Toivo Kärki (Aake Kalliala, suveränt skruvad) vid rodret.
I ett försök att lägga besvikelsen bakom sig tar vår hjälte till flaskan, bara för att få foten från jobbet som sättare. Dålig tajmning med en bebis på lut, men skam den som ger sig.
”Reserv-Danny”
Dramaturgiskt är filmen ingen höjdare, det ska sägas. Aleksi Mäkelä (Pahat pojat, Matti, 95) berättar från ax till vete, med början från de rebelliska ungdomsåren – ett scenario gammalt som gatan.
Allting är inte tjo och tjim, det förstås. När Kari Tapio skriver på för en turné med Danny är det delvis som assisterande ormskötare!? Och på det första albumet handlar det om att göra coverversioner på låtar av just Danny.
Men så småningom kommer också succén – och med det ett evigt turnerande som inte överraskande kräver sitt pris. Här är det inte fråga om att ta sig ett järn eller två utan om att tömma minibaren och supa så röven hänger.
”Det var sista gången”, heter det när han konfronteras med frun i huset (vid det här laget gestaltad av Tiina Lymi, en klippa), alldeles som om det skulle hålla streck.
Ärligt och genuint
Har vi sett förut, hör jag någon säga. Visst, kanske det. Men även i termer av spritdränkt konstnärsskildring känns Mitt hjärta är finskt ärlig och genuin – med undantag för den lättköpta första akten (med en ung Kari Tapio) som närmast för tankarna till sommarteater.
Annat ljud i skällan blir det när Matti Ristinen tar över och Kari Tapio, mannen och myten, får mera kött på benen. Till den dramatiska pregnansen bidrar kärlekshistorien i filmens centrum.
Ja, även om det inte är så populärt kunde man samtidigt kalla filmen för en hyllning till den finska kvinnan, hon som står pall även när det blåser i knutarna, när fyllan och villan får sällskap av otrohet och konkursförklaringar.
Till det kommer en inte ointressant inblick i den finska populärmusikens samtidshistoria, en era när namn som Chrisse Johansson (Joanna Haartti), Veikko Samuli (Mikko Kouki) och Raul Reiman satte agendan.