Mer snack än verkstad i klimatpolitiken
Finlands klimatmål kanske inte är tuffare än Sveriges fastän det kan verka så. Finlands klimatpanel uppmanar regeringen att likt Sverige rita en vägkarta som visar hur och hur mycket vi tänker minska utsläppen.
Regeringen har slagit fast ett ambitiöst klimatmål, men det bygger i alldeles för hög grad på osäkra beräkningar om i vilken mån Finland får räkna sig skogens kolbindande roll till godo. Regeringen måste lägga fram ett mål för hur mycket utsläppen ska minska och hur det ska ske, säger Finlands klimatpanel.
Det väckte internationell uppmärksamhet när Antti Rinnes (SDP) regering slog fast att Finland ska bli klimatneutralt till 2035. Det är inte att undra på. Få länder med fortsatt ansenliga utsläpp vågar skylta med ett så nära förestående årtal.
Målet är ändå inte bara tufft, utan också problematiskt. Det visar två rapporter som Finlands klimatpanel släppte i går. Den ena rapporten fäster sig vid att begreppet klimatneutralitet används lite hur som helst, vilket gör det svårt att jämföra klimatambitioner. Fastän Finland siktar på klimatneutralitet till 2035 och Sverige till 2045 är det inte sagt att vårt mål överträffar svenskarnas.
– Det är omöjligt att avgöra. Att bara jämföra årtalen slår fel då själva begreppet definieras olika i Sverige och Finland. Vårt målårtal är tuffare, men våra spelregler kanske är slapphäntare, säger Jyri Seppälä, professor vid Finlands miljöcentral och medlem av Finlands klimatpanel.
Sverige har lagstiftat om att minska klimatutsläppen med 85 procent från 1990 till 2045 och kompensera resterande 15 procent. Det ger en viss trovärdighet. Finland däremot saknar ett klart mål för utsläppsminskningen. I stället förlitar man sig på att skogen ska växa tillräckligt för att den i egenskap av kolsänka ska eliminera de återstående utsläppen 2035 – utan en aning om hur stora de kommer att vara. Det är mindre robust.
– Utsläppsminskningen är viktigast. Om vi litar för mycket på att skogen ska skona oss från tuffa beslut riskerar vi att missa målet. Därför behöver vi en klarhet i hur och hur mycket Finland är berett att minska sina utsläpp, en vägkarta, säger klimatpanelens ordförande Markku Ollikainen.
I Finland har flera städer slagit fast mål för klimatneutralitet, som Lahtis 2025 och Helsingfors 2035. Ambitionerna finns där, men Jyri Seppälä säger att också städerna definierar klimatneutralitet olika och kör med olika beräkningsgrunder. Myndigheterna jobbar på verktyg som ska hjälpa alla kommuner att räkna på ett gemensamt och trovärdigt sätt.
Osäkert om skogen
Klimatpanelens andra rapport som Naturresursinstitutet (Luke) tagit fram nagelfar skogens roll i klimatpolitiken. När man talar om sektorn för markanvändning – på klimatjargong kallad LULUCF – ska man veta att våra marker fungerar både som källor till klimatutsläpp och som sänkor som fångar upp koldioxid. Summan av plus och minus ger en nettoeffekt. Ju negativare den är desto mer gottgör den för våra utsläpp från andra sektorer.
Målet om klimatneutralitet 2035 bygger på att skogens roll som kolsänka ska stärkas. Men inte förrän nästa år får vi veta vilka beräkningsgrunder för markanvändningen EU godkänner för perioden 2021–25. Hittills har kommissionen underkänt alla medlemsländers egna förslag. Ingen vågar tippa hur mycket stryk Finlands förslag kommer att ta.
På grund av osäkerheten är det i dag omöjligt att uppskatta i vilken mån vi kan räkna oss våra skogstillgångar till godo i klimatekvationerna. Trots det förekommer tvärsäkra uttalanden i klimatdebatten, också regeringspartierna emellan. På borgerligt håll heter det ofta att ”vi kan öka avverkningen förutsatt att också kolsänkan växer” medan rödgröna debattörer brukar säga att ”avverkningarna måste begränsas för att inte äventyra kolsänkan”.
– Debatten är en mix av halvsanningar, säger Markku Ollikainen.
Han önskar att alla debattörer tar till sig den färska rapporten och läser på om villkoren för beräkningsgrunderna. Dessvärre är kalkylerna ytterst komplicerade och rapporten svårläst. Bland många krav och begränsningarna finns en klausul som säger att klimatpolitiken inte får begränsa intensiteten i något medlemslands skogsbruk. Detta har enligt Luke tolkats på 27 olika sätt i medlemsländerna.
Papper eller trähus
Beräkningarna blir komplicerade till exempel för att skogsbrukets långsiktiga klimatpåverkan beror på vad som händer med allt timmer efter avverkningen. Gör man cellulosa eller papper har slutprodukten kort livscykel och binder inte kol länge. Gör man trähus eller möbler blir klimatkalkylerna gynnsammare.
– I den mån vi producerar långlivade träprodukter kan vi föreställa oss att de staplades i en stor hög. Förr eller senare bränns eller ruttnar produkterna underst i högen. Om vi inte då producerade mer skulle högen
binda allt mindre kol. Vår kolsänka skulle minska om vi inte fyllde på högen med nya produkter, säger Antti Asikainen, forskningsdirektör vid Luke.
Men, tillägger han, produkternas livslängd är ändå inte den viktigaste faktorn i den här klimatekvationen:
– Avverkningsvolymerna är viktigast, och i Finland ökade de förra året. Den trenden väcker frågor om hur vi ska bli klimatneutrala.
Innan regeringen får klarhet i beräkningsgrunderna för kolsänkan vågar den knappast slå fast det mål om utsläppsminskning som Markku Ollikainen efterlyser. Samtidigt påverkas Finland av hur EU:s utsläppsmål 2030 formas. Förslaget är 55 procent. Åtta partier i Finland backade upp det offentligt före EU-ordförandeskapet.
– När EU-målet är klart får vi en första mätare på vad den här regeringen vågar göra. Det har varit väldigt tyst kring 55-procentsmålet på sistone. Ändå är det absolut nödvändigt om Finland och EU ska hålla sig till Parisavtalet, säger Ollikainen.
Klimatpanelen lovar fler forskningsrapporter i höst som ger regeringen exempel på vad den där vägkartan kunde innehålla.
– Vi tänker inte ge regeringen en chans att tiga om klimatpolitiken, säger Ollikainen.