Finska globala påverkare måste kunna nätverka också på svenska
SPRåK Kjell Skoglund (HBL Debatt 9.9) tar fasta på den språkliga dimensionens betydelse i samarbetet mellan Finland och övriga Norden. Några dagar tidigare (HBL 7.9) har vi fått läsa om hur ungdomar inte längre vill åka på utbyte. Det är allt skäl att vara oroad. Om det är något dagens ungdomar borde uppmuntras till så är det att i ung ålder lära sig språk och att tala en god svenska. Språkkunskapernas betydelse i arbetslivet och för den egna karriärutvecklingen kan inte underskattas.
I mitt arbete ser jag dagligen hur finländarna gör sig till svåra samarbetspartner med sina bristande språkkunskaper. Min arbetsgivare är ett nordiskt bolag med huvudkontor i Sverige. Det är ständigt många interna projekt på gång med deltagare från Sverige, Norge och Finland. Själv är jag projektledare för ett av dem och alla möten och all kommunikation har vi skött på skandinaviska. Det har varit en berikande upplevelse för alla att kunna tala och skriva på sitt modersmål, men samtidigt snappa upp ord och uttryck på ett annat nordiskt språk.
Så har vi då de projekt där andra finländare deltar. Utan undantag går all officiell kommunikation på engelska. Om min finska kollega råkar försena sig till ett möte har de övriga på plats påbörjat ett otvunget samtal på svenska. Men det räcker med att en enda finskspråkig dyker upp för att situationen ska ändras och alla känna sig tvingade att övergå till knagglig engelska. Under pauserna diskuteras det åter på svenska, och då blir den finskspråkiga deltagaren rätt fort utestängd från de informella samtalen, då kontakter knyts och fördjupas.
Min norska kollega tog upp att en orsak varför norrmännen förstår svenska så bra beror på alla Astrid Lindgrens serier som visats på tv då de var barn. Nu lär språkkunskaperna försämras även i Norge, eftersom engelskans dominans blivit så stor.
Jag reser mycket i arbetet och börjar vänja mig vid att jag oftast får förklara hur det kommer sig att jag kan svenska. Men nog känns det olustigt att den stereotypa bilden av finländaren i Norden är en person som inte talar ett ord svenska. Då jag får e-post från en obekant, nordisk person är meddelandet alltid på engelska. Häromdagen hände det att en svensk skrev till mig på engelska, trots att vi en vecka tidigare fört en e-postkonversation på svenska. Han hade helt enkelt glömt att jag hörde till undantagen, den lilla grupp finländare som över huvud taget klarar av att läsa några rader text på svenska. Hur har vi hamnat här?
Den språkligt hämmade finländaren målar in sig själv i ett hörn där han får stå ensam vid sidan om det nordiska samarbetet.
Det är som Kjell Skoglund skriver, i festtal talas det om hur Finland tillhör den nordiska gemenskapen, men de konkreta åtgärderna lyser med sin frånvaro. I praktiken fjärmar sig de finskspråkiga från detta samarbete genom att hålla fast vid att de i nordiska sammanhang varken klarar av att lyssna till eller producera några enkla meningar på svenska. På grund av detta upplevs finländare ofta som jobbiga. I näringslivet skulle det vara speciellt viktigt att ändra på detta, eftersom det kommer att finnas allt fler nordiska företag som har eller överväger verksamhet i Finland. Den språkligt hämmade finländaren målar in sig själv i ett hörn där han får stå ensam vid sidan om det nordiska samarbetet.
Det vi nu måste göra är att få den yngre generationen att se möjligheterna. Jag hoppas att vi som arbetar på skandinaviska kunde fungera som positiva exempel för de finskspråkiga ungdomarna. De är redan globala nätverkare, på engelska, men vi måste med alla medel stärka deras förmåga att fungera som nordiska nätverkare, på svenska.