Ambitiöst och innovativt om fransk kärlek

Helsingfors kammarkörs franskinspirerade konsert präglades av innovativa programval.

Helsingfors kammarkör, dirigent Nils Schweckendiek. Claude Le Jeune, Messiaen, Saariaho, Machaut, Daniel-Lesur. Tyska kyrkan 12.9.

Kärlek som röd tråd på en konsert är inte alls ovanligt i musikvärlden, men på torsdagen presenterade Helsingfors kammarkör ett betydligt mera ambitiöst program än vad som är brukligt.

Huvudspråket var franska, därtill använde tre av kvällens fem tonsättare fler än ett språk i samma verk. Alla kompositörer hade dessutom en koppling till varandra. Messiaen påverkades av renässanstonsättaren Claude Le Jeune (1528–1602), och Jean Yves Daniel-Lesur (1908– 2002), som stod för kvällens sista stycke, var vän till Messiaen.

Konserten började i renässansstämningar med kyrkan vackert upplyst. Kören gick in sjungande från båda sidorna, med publiken i mitten. Det första stycket, Le Jeunes Ce n’est que fiel blev en uppfriskande och antifon växling mellan sånggrupper.

Kvällens höjdpunkt, Messiaens Cinq rechants, skriven delvis på ett påhittat språk, förde lyssnaren in i en annan värld. Körklangen ändrade totalt och plötsligt var det som om man hörde en opera i stället för körkonsert.

Viskande, skrikande avsked

Saariahos Nuits, adieux är ingen vaggsång avsedd för barn, utan beskriver de sista stunderna i en äldre persons liv. Kören viskar, skriker och jämrar sig inför avskedet. Machauts motett He! Mors, com tu es haïe/Fine Amour/Quare non sum mortuus använder parallellt latin och franska och denna praxis var vanlig under ars nova-eran.

Helsingfors kammarkör visade på suveränt konstnärskap, kontrollerat in i minsta detalj med otaliga olika färger och klanger. Det är förvånande hur atmosfären plötsligt kunde ändra tack vare sångarnas helhjärtade engagemang. Jag ville inte missa en sekund av konserten. För att få en kör att prestera på högsta nivå krävs en gedigen dirigent som Nils Schweckendiek, som ledde med passion och känslighet.

Tove Djupsjöbackas välforskade och omfattande programtexter var mycket uppskattade, trots att de bara fanns på finska.

Artisterna gav mycket av sig själva, och kyrkan borde ha varit full. Jag hoppas att kammarkören har möjligheten att upprepa samma program på nytt i framtiden, både hemma i Finland och utomlands.