Kött, kön, kors och kufar – det är Korkeila i ett nötskal
Det är gay, det är barockt, det är uppriktigt, det är en uppvisning av mångsidig teknisk förmåga, skriver Helen Korpak.
KONST
Jukka Korkeila
Oneness of purpose Helsinki Contemporary, Bulevarden 10. Till den 29.9.
Det första som drar blickarna till sig på Helsinki Contemporary är en stor prideflagga som pryds av ett enormt svart ortodoxt kors. Det andra är ett rum beklätt med vad som ser ut som enorma sjok av bladguld och som i kombination med korset för tankarna till religiösa ikoner. Sen ser man frukter, köttig nakenhet, penisar ... Det sakrala har än en gång fått sällskap av det profana i en konstnärlig kontext. I Jukka Korkeilas andligt namngivna Oneness of Purpose visar det sig ändå inte vara fråga om att väcka anstöt, utan om att belysa att tro och kroppslighet kan och får samexistera.
Inte för att Oneness of Purpose är enbart kukar och kors, tvärtom. Motiven varierar från färggrant utförda tyranner till melankoliska och spöklika händer. Det finns ett återkommande och skräckinjagande gubbansikte som visar sig härstamma från en statist i en Pekka Puupää-film, och en hel del mer eller mindre stympade kroppar som samtidigt både verkar ljuda av stön av smärta och av fryntliga, vällustiga grymtningar. Det är gay, det är barockt, det är uppriktigt, det är en uppvisning av mångsidig teknisk förmåga.
Daterad politisk konst
Kontrasterna på utställningen är välkomna, men vi har nu nått den punkten, då jag vid ett galleribesök hellre skulle se vad som helst annat än avbildningar av herrarna Trump och Kim Jong-un, oavsett hur smaklöst alternativet än skulle vara.
Må så vara att dessa despoter passar in i utställningshelheten eftersom de symboliserar en impotent och destruktiv maskulinitet, men det råder inflation på avporträtteringar av duon. Inte ens när en bamsig, styv lem flankerar Kim i verket Rocketman’s Dream är resultatet annat än – ursäkta uttrycket – slakt. I ärlighetens namn verkar inte Korkeilas uppsåt vara att chockera, men oavsett syfte är motiven urvattnade, likaså iakttagelsen att en raket är lika med en fallos.
I målningen Why do I get a hardon when I see a black hole? händer något intressant när Korkeila målar den koreanska diktatorns ansikte som om det befann sig mitt i en grotesk metamorfos, och dessutom skapar en kamp mellan djupt svart och klargrönt runt Kim. Men faktum kvarstår att det är en målning med ett fånigt namn som redan år 2019 känns daterad.
Måhända borde man förhålla sig
■ mer avslappnat till Korkeilas politiska porträtt, för detta är trots allt målningar av en konstnär som med glädje och iver håller på med renodlad camp. Man kommer undan med mycket när man garderar sig med det begreppet, för camp handlar trots allt om att hylla vad som generellt anses vara dålig smak.
Radikal dubbelhaka
Det är dock skillnad mellan tråk och dålig smak: de av Korkeilas verk i vilka politikerna lyser med sin frånvaro men snaskigheten består fungerar. Till exempel är målningarna med dragkaraktären Frau Kraft av en helt annan valör. Här finns en personlig koppling mellan konstnär och modell, som om det fanns en hemlig lek eller teater mellan dessa två individer.
Frau Kraft för tankarna till campguden, filmregissören John Waters och hans berömda musa Divine, men det är inte bara dessa mest uppenbara associationer som väcks till liv. Speciellt i kombination med utställningens paradverk Emansipaatiomaalaus (Emancipationsmålningen) som föreställer en huvudlös och tjock manskropp ger de positivt laddade porträtten av Frau Kraft uttryck för ett segt motstånd mot normer och förtryck.
Genom att inte vara uppenbart politiska som Trump- och Kim Jong-un-målningarna är dessa verk desto mer innehållsrika. Kroppen är politisk, likaså dess presentation för omvärlden.
Och i en tid när drag i en allt större grad börjat handla om att vara vacker på Instagram är en gapskrattande frau med dubbelhaka och spretig röd kalufs nästan lika radikal nu som för några decennier sedan, speciellt för en proper och uppknäppt galleripublik.
Det visar sig ändå inte vara fråga om att väcka anstöt, utan om att belysa att tro och kroppslighet kan och får samexistera.