Kusligt och nostalgiskt när clownen äntrar scenen
Pjäsförfattaren Melli Maikkula behärskar snacket på en medelklassig svensexa såväl som på terapisoffan. I föreställningen Pelle ger realismen efter för en magisk clownvärld.
Pelle
Text: Melli Maikkula. Regi: Kaisaliisa logrén. Scenografi: VeeraMaija Murtola. Kostym: Auli Turtiainen. ljus: Anna Pöllänen. ljud: leo lindgren. Mask: Petra Kuntsi. Clowninstruktör: Pablo Álvarez. På scenen: Anna Ackerman, Tomi Alatalo, Olli Ikonen och JukkaPekka Palo. Premiär på Nationalteatern 12.9.
Det kunde enbart vara fråga om en välskriven relationskomedi med fingertoppskänsla för samtiden, men Melli Maikkulas nyskrivna pjäs Pelle visar sig vara något mer. Realismen på Nationalteaterns Willensaunascen ger nämligen snabbt vika för en magisk och ologisk värld, som i Kaisa-Liisa Logréns regi är både kuslig och nostalgiskt mysig.
Anna Ackermans Julia ska gifta sig, men vill inte bjuda sin pappa på bröllopet. Det finns nämligen en familjehemlighet – pappa är clown! Pjäsen skriver inte ut ifall det är fråga om ett yrke eller ett tillstånd, men det verkar luta mot det senare. Medan clownskapet under barndomen tycks ha betytt något fint och magiskt, uppfattar den vuxna Julia det som något skamligt. Också fästmannen Kent (Tomi Alatalo) känner starkt obehag för sin svärfar och dennes trix. ”En gång i tiden var han alldeles vanlig”, försöker han övertyga sin vän om.
Den som hann vara barn på åttiotalet i Finland vet att barnprogrammen i tv kunde vara både mystiska och kusliga. Man kan heller inte låta bli att associera Olli Ikonens clownfigur, med blodröd näsa och flera meter lång grann randig halsduk, till klassikern Sirkuspelle Hermanni.Veijo Pasanens glada men också sorgliga figur, med trähusvagn och badenbaden-stol, syntes i tv mellan 1978 och 1988.
Kaisa-Liisa Logrén lyckas transportera åskådaren till en snarlik vidunderlig värld, men också visa hur märkligt den vuxnas känsloliv kan gestalta sig i barnets ögon. Skrämmande grimaserande clownansikten med lysande näsor dyker upp på väggarna och illustrerar det här underfundigt. Scenografen Vera-Maija Murtola sitter uppenbart på den viktiga insikten om att Borgbackens Lustiga huset inte enbart var en lustig plats.
Olli Ikonens clownpappa framstår som en mysfarbror, snäll och tålmodig med en emaljkastrull full med mat och förmågan att dämpa nattskräck och hjälpa till med matteläxor. Men över honom vilar något sorgligt och tungt som pjäsen egentligen aldrig sätter ord på, och bra så!
■ Det gör effekten starkare, också tack vare ett finstämt rollarbete av Olli Ikonen.
Skicklig på dialog
Melli Maikkula, som gjort sig ett namn som manusförfattare för tvkomedier, visar att hon behärskar snacket på en medelklassig svensexa såväl som på terapisoffan. Särskilt rolig och delikat är just dialogen mellan Anna Ackermans terapeut och Jukka-Pekka Palos skamsna klient.
Anna Ackerman är en ypperlig komedienn men också Tomi Alatalo visar att han verkligen kan sin manstyp – en karikatyr förstås – ut och in. Jukka Pekka-Palo gör ett bravurnummer som programledare i en åttiotalstalkshow, en inkännande tolkning, inte bara tack vare pagefrisyr och ful mönstrad skjorta.
Clownmotivet bäddar för många tolkningar. Byt bara ut ordet clown med psykiskt sjuk, alkoholist, ja, vad som helst som är stigmatiserande i dagens samhälle. Symptomatiskt är dottern Julia terapeut, men inte så bra på att vårda sig själv. ”Det går att påverka sina tankar”, upprepar hon för sig själv samtidigt som publiken hör det orimliga i utsagan. Vore det inte bäst att bara acceptera sina tankar och känslor?
Något sådant händer på bröllopet, där även en clowngäst till sist välkomnas.
Vissa scener känns lite långa och någon gång bryter en mer konventionell komedijargong in, men i det stora hela är det här intelligent, välgjord dramakomedi som är konstnärligt intressant, roar och rör om inombords.