Orden och tanken

Ord, ord, ord – jag är trött på ord sjöng Eliza Doolittle i den svenska versionen av My fair lady. Med en till visshet gränsande aning utgår jag ifrån att baby K inte intresserar sig för gamla musikaler, men citatet kunde vara hans. Min andlige vägledare begränsar antalet ord till det nödvändigaste, men upprepar gärna budskapet för att även hans trögtänkta lärjunge skall förstå.

Förra veckan frambar lärjungen en ny skrift till mästaren för att inhämta hans djupa tolkning av innehållet. Mästaren öppnade det litterära mästerverket – benämnt Bebben går på pottan – och kommenterade kort: potta – bajs. I sanning en mästerlig sammanfattning av 24 sidor text och bild!

Vad mera fanns att tillägga? Mästaren demonstrerade i två ord sambandet mellan premiss och slutsats. En stund senare fullföljde han argumentet genom att visa hur tanke omsätts i handling.

Insikten att sanningen kan uttryckas i några enkla ord minskar inte dess informativa värde. Några dagar senare, då det åter var dags för andlig vägledning, föredrog mästaren att meddela sin vishet genom flerfaldigt upprepad genomgång av texten. För säkerhets skull önskade han att detta skulle ske i husets minsta rum där det endast fanns sittplatser för två personer, en liten och en stor, och inga andra element som kunde störa lärjungens koncentration.

Var annars har lärjungen upplevt en liknande sammanfattning av budskap, upprepning och koncentration? Ett särskilt rum, renons på yttre stimuli. En närmast rituell upprepning av centrala begrepp. Betoningen av att sann teori med nödvändighet leder till praktik. Ja, osökt rör sig en fåkunnig lärjunges tankar mellan oppositionspartiernas regeringskritik, den orientaliska kyrkans gudstjänstfirande och filosofen Diogenes som bodde i en tunna. Dock lyckades ingen av dessa uppfylla mer än två av de tre kriterier mästaren ställde upp.

Vad månde icke ännu bli av denne min vägledare?