Svensk temadag för släktforskare

Peter Ragnvaldsson har mer eller mindre aktivt sysslat med släktforskning sedan 10-årsåldern. Helsingfors släktforskare ordnar ett evenemang kring temat på Arbis i oktober.

Släktforskningen har upplevt ett uppsving de senaste åren, främst kanske via digitala släktträd som är lätta att fylla i. Släktforskaren Peter Ragnvaldsson påpekar ändå att det inte finns några genvägar – för att hitta sina rötter måste man läsa i gamla arkiv.

Peter Ragnvaldsson brinner för släktforskning. Största delen av hans vakna tid går åt till hobbyn, som också är hans yrke. Han är ordförande för Helsingfors släktforskare, leder släktforskarverkstäder för föreningens medlemmar, ordnar kurser för både nybörjare och längre hunna både på Arbis och vid andra institut i Nyland och så försöker han ägna sig åt sin egen släktforskning mellan varven också, vilket betyder att han många kvällar sitter lutad över datorfiler med bilder från gamla kyrkböcker till långt in på småtimmarna.

– Det är en viss fördel med att forska om nätterna, då är nätet snabbare och det går lättare att öppna de digitala arkiven när inte så många andra belastar nätet samtidigt, förklarar Peter Ragnvaldsson.

Släktforskare behöver numera sällan fysiskt förflytta sig till riksarkiv, församlingshem eller bibliotek, det mesta finns digitaliserat och sparat på internet. Peter Ragnvaldsson loggar snabbt in på det viktigaste arkivet, sukuhistoria.fi, som upprätthålls av Finlands släkthistoriska förening FSHF. Där plockar han fram kyrkböckerna från 1800-talets Kyrkslätt, en ort dit en del av hans egna rötter går.

– Jag måste varna dig nu, när jag börjar prata släktforskning kan jag lätt hålla på i tio timmar!

Börja med intervjuer

Peter Ragnvaldsson har själv börjat med släktforskning som 10-åring, på det enda riktiga sättet enligt honom. Han intervjuade äldre släktingar om livet förr, om vem som hörde till familjen och hur deras vardag såg ut. Sedan ritade han egna släkttavlor, klassiska sådana där de närmaste släktingarnas namn skrevs in i rutor.

– Det är det bästa sättet att komma i gång om äldre generationer fortfarande finns vid liv, att man pratar med dem, antecknar och skriver ned berättelser om den egna släkten. Det är sådan kunskap som går förlorad när mor- och farföräldrarna dör, tipsar Ragnvaldsson.

Efter det står kyrkböcker och arkiv i tur, det kommer man inte undan om man vill veta mera om de egna rötterna.

– Jag började med arkivforskning först som vuxen, efter mina studier i historia, och jag har kartlagt nästan alla mina släktgrenar till cirka 1600-talet. Det jobbet är förstås inte klart ännu, men i mitt släktträd finns cirka 2 000 förfäder plus ungefär 400 syskon och makar till dem. Av en lycklig slump hittade jag en annan forskning med en gemensam förfader och jag kunde följa det spåret ända till 600-talet. Längs vägen hittade jag kungligheter i Norge och övriga Europa och Karl den Store som levde på 800-talet, berättar Ragnvaldsson om sin egen släkt.

Släktforskarens viktigaste redskap är gamla kyrkböcker. All väsentlig information om folket, som antalet barn, pigor och drängar, huruvida de var döpta och vaccinerade och hur bra samtliga klarade sig i husförhören, finns samlade gårdsvis i kommunionböcker. Ända från slutet av 1600-talet har kronan ålagt kyrkan och dess präster att noggrant föra bok över socknens invånare, dels för att man skulle samla in skatt av dem, dels för att veta hur många mannar man kunde räkna med om det blev krig. Det finns flera olika slags kyrkböcker: födslar finns listade i Dopboken, dödsfallen i Begravningsboken och vigslarna i Vigselboken.

– Alla anteckningar är naturligtvis handskrivna. Texter från 1800-talet är oftast fullt läsbara, men äldre texter från exempelvis 1700-talet kräver en del övning innan man lär sig tyda prästernas ganska främmande handstilar, säger Ragnvaldsson.

För att hjälpa medlemmar på traven ordnar Helsingfors släktforskare kurser i konsten att tyda gamla handstilar.

– Det är svårast att forska i släktens historia från åren 1860 fram till första världskriget, för kyrkböcker från den tiden finns inte i några öppna arkiv, man måste vara medlem i FSHF för att komma åt det digitaliserade riksarkivet för den tidsperioden.

Männen slåss, kvinnorna förtalar

Några genvägar inom släktforskning finns inte, man måste gå till originalkällan och ta reda på vad ens förfäder och -mödrar hette för att bygga upp en stomme.

– Webbaserade släktforskningsverktyg som Myheritage innehåller ganska mycket skojeri, de verkar främst vara ute efter folks pengar. Man får inte se resultatet av sin forskning innan man betalar mera. Men jag har förstått att liknande program är populära bland unga som vill veta mera om sin släkt.

Peter Ragnvaldsson rekommenderar naturligtvis att man skriver in resultatet av sin släktforskning på datorn, men det finns mindre kommersiella släktträd att köpa, sådana som man inte behöver betala mera för efter hand utan det handlar om engångsköp.

– Det är först när man har tagit reda på namnen som det roliga börjar. Präster kan ha antecknat ingående från exempelvis ting där man redde ut slagsmål, ärekränkningar och oäkta barn. Kvinnor och män har enligt mina iakttagelser behandlats likvärdigt i kyrkböcker i flera hundra år. Kvinnor verkar ha haft en större benägenhet att råka i luven på varandra, de talade illa om varandra och blev dömda för ärekränkning: slyngel och hunsvått var hemska ord som gav stora böter. Männen däremot dömdes oftare för fylleri och slagsmål. Tittar man på äldre kyrkböcker från 1700-talet minskar antalet namngivna kvinnor markant, där finns anteckningar som Johans barn, Erics piga eller bondens hustru.

Liten nytta av DNA-test

Också Peters 25-åriga son blev för några år sedan intresserad av släktforskning och har börjat bedriva egna forskningar.

Är det inte onödigt för honom att släktforska, du har ju kartlagt er släkt så långt tillbaka i tiden som det går? – Nej, inte alls. Han har börjat med sin mors sida av släkten, den är helt outforskad. Han har också låtit göra DNA-test både på sig själv och på mina föräldrar, vilket jag inte har prövat på ännu, jag tror inte att det tillför något nytt. De testresultat som vi har fått bevisar nog att jag är mina föräldrars son.

Det harmar Peter Ragnvaldsson att han inte hann testa sina moroch farföräldrar, men då de levde fanns ännu inga snabba DNA-test att tillgå.

– De representerar en äldre generation, deras DNA hade kunnat bidra med ny information om ännu äldre generationer. Att testa yngre människor medför egentligen inte så mycket nytt för historien om det finns äldre vid liv.