Kräv certifikat för nöjestrafiken till sjöss
SJÖVETT En båtresa i en liten nöjesfarkost kan vara lika riskfull som att möta en björn i skogen där man enligt experterna skall lägga sig ner och agera död. Att göra detta fordrar starka nerver.
Starka nerver fordras också till sjöss. Låt oss anta att vi befinner oss på en större fjärd i en liten nöjesfarkost som gör sex knop. Akterom oss och på samma kurslinje kommer ett stort ”fartvidunder” som gör kanske 30 knop. Enligt väjningsreglerna är vi inte väjningsskyldiga, vi bör hålla vår kurs och fart. Fartvidundret närmar sig mer och mer. Till slut håller inte våra nerver. Med vår mistlur ger vi en styrbordssignal och väjer styrbord för att inte bli påkörda.
I fartvidundret har man observerat en liten farkost föröver. Man vet inte om farkosten kommer emot eller om den håller samma kurs. Man håller inte så noga utkik, man har ju radar där man ser ett litet eko och plottern visar positionen. Allt är okej. Men, men då båtarna kommer onödigt nära varandra väjer man i sista stund till styrbord och sammanstötningen är ett faktum.
Det ovannämnda kan ha hänt eller kan hända då samtliga farkoster försöker hålla sig på plotterstrecket också i breda farleder.
Jag har med 80 års erfarenhet av sjöliv, allt från barkbåtar till oceangående fartyg, diskuterat med kolleger om nyttan av körkort till sjöss. Vi enades om att då småbåtstrafiken och båtarnas storlek ökar drastiskt bör körkort till sjöss bli obligatoriskt.
Jag anser att alla som framför en registrerad farkost bör ha något slags certifikat. På land finns olika körkort för olika fordon, från moped till långtradare. I yrkestrafiken till sjöss fordras olika kompetensbrev plus sjöpraktik.
I nöjestrafiken borde man ha olika certifikat för vattenskotrar, mindre motorbåtar, medelstora motorbåtar, stora tunga snabba nöjesbåtar, samt för segelbåtar. I alla certifikat borde fordringarna vara minst väjningsreglerna, gärna grunderna i navigation, förordningar och kännedom om sjömärken. Fordringarna får inte vara för svåra.
På land finns obligatoriska bilskolor. Varför inte inrätta obligatoriska båtskolor för erhållande av båtkörkort?
Till sjöss fordras strängare läkarintyg än för erhållande av körkort på land. Detta kommer att vålla bekymmer. På havet bör man ha god syn och kunna skilja på rött och grönt. Den som inte klarar läkargranskningen får tyvärr ta till årorna eller anlita en flaggskeppare som bygdesjöfartens redare gjorde på 1800-talet.
Medlemmar i båtklubbar kommer förstås att motsätta
Jag anser att alla som framför en registrerad farkost bör ha något slags certifikat.
sig ovannämnda förslag. Så gjorde man då båtskatten diskuterades. Båtskatten tror jag kommer i framtiden, eventuellt för att finansiera framtida övervakning av småbåtstrafiken. Övervakarna kunde vara av typ edsvurna fiskekortsövervakare.
Hederskommodoren Rabbe Lutz i Borgå skriver (HBL Debatt 23. 8) att man gett undervisning i navigation i Finland i 70 år. Kanske i Borgå, men i Åbo har man undervisat i navigation i 206 år. För övrigt en bra skriven insändare. Jag har samma åsikt om det mesta.
Kommittén som utreder motorbåtsolyckan med dödsoffer på Erstan tar väldigt lång tid på sig för att utreda olyckan. Borde man inte i ett fall som detta utreda händelsen i brådskande ordning, helst medan båttrafiken pågår. Efter ett halvt år har händelsen sjunkit i glömska.
Vi minns båtolyckan i Ekenästrakten för många år sedan. En kommitté utredde länge orsaken till olyckan. Efter utredningen har ingenting gjorts för att förbättra småbåtstrafiken.
Under min aktiva tid till sjöss och som lots fanns en gentlemannaregel som lydde: ”Den som seglar för sitt nöje skall hålla undan för den som seglar för sitt bröd.” Den regeln struntade många i på den tiden då segelbåtarna seglade. I dag ringer man räddningstjänsten då segelbåten får motorstopp eller motvind.