Förskjutningar

Det händer under debatten i det brittiska parlamentet som vi ser på tv. Jag blir utmattad och bestämmer mig för att gå och lägga mig. Jag vaknar följande morgon och ber om en sammanfattning. Det är så absurt att jag skrattar högt, men tyst tänker jag ”inget nytt”. Det absurda har blivit det nya normala. Efter Donald Trumps överraskande valseger, EUfolkomröstningen i Storbritannien, mordet på journalisten i Turkiet, krisen kring sanktionerna mot Iran och nu senast attackerna mot den saudiska oljan har de gamla politiska spelreglerna rivits upp. Vi hör mer om vad folk säger än om vad de gör, vad som sker. Rapporteringen om krig som skördar hundratusentals liv i länder som Kongo, Nigeria, och Centralafrika trängs undan. Det växande hotet av klimatförändringar som beräknas tvinga mer än 150 miljoner människor på flykt under de kommande decennierna rapporteras som enskilda kriser: Madagaskar, Moçambique, Indien, Bahamas. Det var en väldigt lång och varm sommar i år.

När blir förskjutningarna till en ny verklighet?

Min världsbild formades på 1970-talet. Det var kärnvapenupprustning, ett delat Europa, och skräcken för att världen kunde sprängas i bitar 17 gånger. Sedan uppmjukningen på 1980-talet. Sången ”Do the Russians love their children, too?” i en radiokanal där programvärdarna pratade över låtarna så att vi tonåringar inte kunde banda musiken på våra kassettspelare. Vi gjorde det i alla fall.

Någonstans en tro på att det privata var politiskt, att samhälle betydde alla som bodde på en plats, att bred utbildning och jobb för alla var eftersträvansvärt för att det jämnade ut skillnaderna, skapade stadga. I dag demonstrerar skolbarnen på fredagar. Det är bra att de får uppmärksamhet. Det viskas om åtgärder som kräver att länder kommer överens och gör något tillsammans.

Men multilateralismen är död. De avtal som skrivs under är inte längre juridiskt bindande.

Enligt Antony Beevor, en militärhistorisk författare, inleddes den senaste socioekonomiska och politiska revolutionen på 1980-talet. En unik kombination av geopolitisk förändring med slutet av kalla kriget sammanföll med uppkomsten av datorer på varje arbetsplats och internet. Jag jobbade på ett ministerium i Helsingfors, vi kom in och satte på datorn innan vi tog av oss ytterkläderna och kokade kaffe. Datorn gick i gång med ett brummande och var startklar när koppen var tom.

I dag känns det absurt. I dag är alla lika ensamma på Facebook.

Beevor påpekar att förändringarna inföll parallellt med den ekonomiska liberaliseringen, med slutet för handelshinder, valutakontroll och annat som sammantaget skapar globaliseringen. Kollektiva lojaliteter fragmenterades och en växande skepsis mot auktoriteter ledde till ett ifrågasättande av om det över huvud taget fanns en sanning. Tonvikten förflyttades från gruppen till individen. Fabrikerna flyttade bort, statens monopol och ägarmakt i allt det som varit kollektivt: tågen, hälsovården, alkoholförsäljningen och posten minskade. Politikernas påståenden att de kunde kontrollera utvecklingen blev allt mindre övertygande. Det jag ser när jag loggar in är en politik av osammanhängande, men brännande raseri som sätter ett likhetstecken mellan åsikter och fakta. Det är det nya normala.