Pengar och resurser räcker inte om hungern inte finns
Skulle guldet avgöras på pappret utifrån ekonomiska resurser, spelarmaterial och infrastruktur borde HJK vinna ligan åtta–nio gånger av tio, skriver Jonas von Wendt.
Svenska mästartränaren Sven-Göran Eriksson har sagt många saker som inte stämmer. Men att en av hans favoritdeviser stämmer är pågående ligasäsong ett utmärkt bevis på. Hunger slår klass nio gånger av tio, brukar ”Svennis” säga.
Skulle guldet avgöras på pappret utifrån ekonomiska resurser, spelarmaterial och infrastruktur borde HJK vinna ligan åtta– nio gånger av tio. Då säsongen 2019 summeras om en dryg månad är det bara att konstatera att pengar och resurser inte ensamma är saliggörande. HJK har nämligen endast vunnit ligan två gånger av fem. Före det blev det sex titlar på raken, fyra av dem kom med en viss Antti Muurinen vid spakarna.
Trots att Muurinen hade och har sina brister på främst det taktiska planet undrar man ändå i sitt stilla sinne vad ”trivselgubben” från östra Helsingfors hade kunnat uträtta med nuvarande material? Muurinen hade förmågan att skapa en avslappnad stämning i lagen han tränade och just det är väl något som HJK i allra högsta grad saknar helt och hållet just nu.
Toni Koskela-effekten har ganska långt uteblivit. Visserligen har HJK under Koskelas ledning tagit 1,7 poäng per match i ligan mot 1,2 med företrädaren Mika Lehkosuo vid spakarna. Koskela ska givetvis inte bedömas förrän han fått en hel försäsong på sig att gnugga detaljer med sitt lag och därtill kunnat be om de spelare han anser sig behöva men vissa varningssignaler ligger i luften.
Atmosfären inom klubben känns precis lika ansträngd som under Lehkosuos sista år i klubben och spelglädje samt stolthet är i dagens läge begrepp som inte går att använda i samband med de 29-faldiga mästarna. Den senaste matchen mot KuPS var ett ypperligt exempel på detta. Inget bort från KuPS men HJK var viljelösare och slöare än Mårten Gås.
Aki Riihilahti har varit vd för HJK sedan 2013 och att klubben i hans hjärta gått framåt på alla plan sedan dess går inte att förneka. Verksamheten har blivit proffsigare, träningsförhållandena bättre och kanske allra viktigast: HJK har blivit en klubb som gör en rejäl ekonomisk vinst år efter år. Så har det inte alltid varit. Tidigare var det för klubbdirektörer och tränare att gå till direktör Lyytikäinen för att be om lite hjälp. Med Riihilahti har HJK blivit betydligt mer oberoende av ägarens bidrag.
Riihilahti är en intelligent man med många visioner och idéer. Energinivån är det inget fel på, samma egenskap tog honom längre på spelplanerna än talangen kanske hade medgett.
Riihilahti är ordförande för de europeiska fotbollsklubbarnas organisation ECA. Den uppgiften upptar en hel del tid. Lägg till att han vill ha och har järnkoll på allt som händer i HJK och att han dessutom har två barn i dagisåldern och man kan förstå att herr Riihilahti ibland kan se lite trött ut då man stöter på honom i kvarteren.
Kanske att Riihilahti har för mycket på sitt bord. Kanske han inte är så bra på att delegera uppgifter. Till att börja med borde han anställa en sportchef med ett övergripande ansvar för nyförvärv. En sportchef kostar givetvis pengar men det är knappast ekonomiskt hållbart att i längden värva så många stolpskott som HJK gjort under denna säsong.
Det mesta fungerar bra i HJK. Men då huvudprodukten, herrarnas representationslag, vare sig vinner eller spelar bra fotboll kan ingen vara nöjd. Börjar vara rätt länge sedan jag gick hem från en HJK-match med känslan av att jag bevittnat något roligt eller inspirerande. Den grådaskiga fotbollen måste bort. Annars sviker också de mest lojala fansen ”Klubi”.