”Gud kunde man inte tala om med vem som helst”
Denna vecka arrangeras Sacred Musicfestivalen i Helsingfors för andra gången. Tove Djupsjöbacka passar på att läsa två böcker kopplade till musik och andlighet.
Eero Hämeenniemi
Kun musiikki täyttää mielen. Basam Books 2019.
Sinikka Klemettilä
Pianomies Hillel Tokazier. Päivä 2019.
Meditation är närmast ett modeord i dag, men fenomenet har en lång och bred historia och omfattar mycket mer än bara den stereotypiska synen på meditation med indiska mantran och rökelse. Tonsättaren och författaren Eero Hämeenniemi skriver i sin senaste bok mångsidigt om musik och meditation.
Kärnan i boken är hans improvisatoriska meditationskonserter och han återkommer ständigt till sina egna konkreta erfarenheter, som en komposition i rondoform. Samtidigt blickar han utåt på olika fenomen kopplade till musik.
Grundtonen är spirituell, samtidigt som Hämeenniemi frispråkigt tar ställning till exempel till överdrivna ovationer och musikindustrins fallenhet för stjärnkult, som gör publiken till konsumenter snarare än lyssnare. Som vanligt varvar Hämeenniemi analytisk text med konkreta historier från egna upplevelser, ofta från Indien. Än en gång lär jag mig lite mer om indisk musik och det känns spännande att se hur han försöker omplantera sina indiska erfarenheter i de egna meditationskonserterna.
Meditativ musik är ett tillstånd
Bokens ämne är emellanåt rätt glidande och speciellt i början har den lite svårt att komma i gång, men de konkreta exemplen sätter fart på det hela och till slut landar vi i praktiska tips både för lyssnare och musiker. Jag kan känna tomheten i skallen då han sitter framför pianotangenterna och ska inleda en timslång konsert utan att alls veta vad som kommer att hända.
I sin bok klargör Eero Hämeenniemi att en speciell form av meditativ musik inte existerar: det meditativa är ett tillstånd, ingen musikgenre. Speciellt välkommen känns påminnelsen om meditationens roll inom kristendomen.
Judiska detaljer och rockvardag
En annan musiker som skriver intressant om musik och andlighet är Hillel Tokazier, vars tankar presenteras i en självbiografi skriven (i jagform) av Sinikka Klemettilä. Tokaziers judiska bakgrund genomsyrar boken från början till slut, tillsammans med hans förkärlek för rockmusik. Han hör till en av våra första rockoch boogiewoogiepianospecialister och hade han vuxit upp i dag hoppas jag han hade fått ett helt annat slags stöd i sin musikutbildning med inriktning på populärmusik.
Tokazier är född 1946 och har hunnit uppleva allt från efterkrigstiden i Helsingfors, rockens genombrott och pionjärandan i Israel till upptäcktsfärder i finlandssvenskhet, livskriser och terapi. Berättelserna om musikervardagen är krasst realistiska, inga sagor och önskedrömmar precis. Han har hunnit med allt från nattklubbspiano till oljebolagsreklam och tycks respektfullt leverera musik där så önskas, trots att det inte alltid varit populärt bland alla kolleger. Själv suckar jag lite nostalgiskt över en tid då det fanns livemusik överallt, från modevisningar till hotellbarer.
Visavi judendomen är det intressant att få en insyn i allt från familjehistoria och traditioner till den judiska institutionsfloran från skolor till scouter och sportförening. Vad gäller musiken har Hillel Tokazier också gjort en insats för att föra vidare östeuropeisk judisk musik som han lärt sig i barndomen men som i dag är helt obekant för många. Tiden i Israel (1970–1975) blir en spännande tidsskildring och en bra påminnelse om hur många olika kulturer som möttes där – det framgår med all önskvärd tydlighet för en musiker som förväntades kunna leverera bröllopsmusik från en hel rad olika kulturer.
Ekumeniska dialoger
Ibland känns stilen i boken lite väl korthuggen och konstaterande, men då texten kommer in på andlighet känns tonen plötsligt fräsch och uttrycker på ett spännande lakoniskt sätt Tokaziers andliga sökande. Att komma till att uppfatta kristendomen som en fortsättning på judendomen tycks inte ha varit ett så populärt val, man blir lätt en främmande fågel i båda kretsarna. Han tycks ändå uppmana alla att öppet studera olika religioner på djupet – hur ska man annars kunna diskutera med varandra? Det är också intressant att läsa om hans upplevelser av att spela andlig musik, något folk i Finland ofta haft svårt att möta, jämfört med USA där många spelar både sakral och profan musik parallellt. ”Pengar och framgång fick man alltid behandla, men Gud kunde man inte tala om med vem som helst.”
Sacred Music Festival Helsinki arrangeras denna vecka av Helsingfors kyrkliga samfällighet och kulturcentret Caisa och pågår till 22.9. Eero Hämeenniemis impromeditationskonsert i Pauluskyrkan onsdag 18.9. kl. 20.
Det meditativa är ett tillstånd, ingen musikgenre.