Våra gemensamma elsparkcyklar

Efter att jag promenerat några kvarter och lämnat av nioåringen på en playdate tog jag en elsparkcykel tillbaka hem. Det var varmt och jag hade bråttom. Jag var hemma på fem minuter och parkerade skotern utanför vårt hus. Där står nästan alltid en eller flera skotrar och en elcykel. Mycket praktiskt.

Jag älskar elsparkcykeln och friheten i att inte behöva äga en sådan. Men jag kan också relatera till stockholmarnas och helsingforsarnas frustration över de här nymodigheterna. I somras överraskades jag av hur vårdslöst folk behandlade och lämnade de här eldrivna fordonen. Precis på samma sätt som den första sommaren Helsingfors stad bjöd på stadscyklar. Fler av dem demolerades eller landade på havets botten.

Lösningen är ändå inte att förbjuda allt som är nytt och gemensamt, utan att lägga fram tydliga regler och låta folk vänja sig vid att alla inte måste äga allting. Vi lever i ett brytningsskede där det blir allt vanligare att dela. Det går att hyra klädesplagg för en månad åt gången, att i stället för att ha en egen verktygslåda låna av grannen, att dela på bilar och välja Airbnb på semestern.

Det här brytningsskedet innebär tydligen också ett besök i barndomen då vi lärde oss att respektera andras egendom. Att välja elsparkcykeln i stället för bilen, lämna den så den inte står i vägen för någon och hålla sig från att slänga ner den i havet.

Det kommer att funka hur bra som helst. Och oss emellan så tror jag att en stor del av hatet gentemot elcyklar och -sparkcyklar grundar sig mer på obehag inför förändring än något annat.

Hälsningar från Santa Monica,

Jag älskar elsparkcykeln och friheten i att inte behöva äga en sådan.