Ted och Kaj har gjort det igen. Tredje Zoo-boken ångar av humor.
Som journalist har Kari Lumikero ofta intervjuat människor som uthärdat svåra trauman. Nu avslöjar han offentligt för första gången sina svåra förluster i tonåren.
Under fem decennier som reporter har Kari Lumikero flera gånger rest till kriszoner och mött traumatiserade offer i chock. Då måste journalisten vara taktfull. – Man kan inte rusa in på ett krisområde och skrika att det är bråttom för snart är det deadline, säger Lumikero.
Den 22 juli 2011 semestrade Kari Lumikero med familjen på fritidshuset i Veikkola. Friden bröts när MTV3:s nyhetsredaktion ringde. Anders Behring Breivik hade detonerat en bomb i regeringskvarteret i Oslo och fortsatt till Utøya där han mejade ner ungdomar på ett läger. Nyhetschefen undrade om Lumikero kunde avbryta sin semester för omedelbar avfärd till Oslo.
Kari Lumikero tackade för första gången nej till ett uppdrag.
– Jag visste att jag hade fått nog. Och jag insåg att jag för många gånger hade prioriterat ett uppdrag på bekostnad av min familj.
Under nästan femtio år som journalist har Kari Lumikero bevakat krig, katastrofer och vardagsliv. Han har intervjuat statsmän, kungligheter, mördare och vanliga medborgare. Och han har nästan alltid varit på språng.
I memoarerna Uutismies sammanfattar Lumikero sitt liv så att ”barnen ska veta vad jag sysslade med när jag försvann ut i världen”.
– Boken är ingen hjältehistoria, förtydligar han.
Journalistiken i blodet
Kari Lumikero växte upp i Torneå, med en sejour i Vasa. Journalistiken kom tidigt in i hans liv. Pappa Esko Lumikero var journalist, liksom farfar Iivari Lumikero.
– Jag var tio år när jag skrev mina första alster. Dessutom var jag redan som barn en typ som snabbt blev entusiastisk och det är en bra egenskap hos en journalist.
Ett annat särdrag hos den unge Kari Lumikero var att han hade svårt att hålla tyst om hemligheter. För detta fick han bannor av sin mamma, den vackra och viga Hilma ”Hipa”.
Hilma Bragge var en av 400 000 evakuerade från Karelen. Hon vantrivdes i Torneå, blev deprimerad och vårdades på mentalsjukhus.
Kari Lumikero var 13 år när hans mamma hittades medvetslös i pyjamas vid strandkanten efter att ha snavat och fått en svår hjärnskakning. Hon dog utan att ha återfått medvetandet.
Moderns frånfälle blev ett tabu och inom familjen talade man aldrig om henne.
– Tigandets kultur är förfärlig. Om något motsvarande hände i min familj skulle jag inte tolerera att det tegs ihjäl, säger Kari Lumikero.
Femtio år efter moderns död avled brodern Juha Lumikero, ensam hemma i sin lägenhet i Malmö. Juha Lumikero hade vägrat hålla kontakt men när hans lägenhet skulle städas hittade Kari Lumikero alla de brev och foton han och hans barn hade skickat, prydligt sorterade och noggrant lästa.
Endast de närmaste familjemedlemmarna har känt till sorgen och saknaden efter mamma Hipa och brodern Juha. Hur svårt var det att skriva om det?
– Ja inte var det lätt. Jag kommer inte ihåg någonting från de första veckorna efter mammas död.
Vilka är dina finaste minnen av din mamma? – Jag minns hur glad hon var när vi besökte mormor i Rautjärvi i södra Karelen. Och hur lycklig hon var när hon mjölkade.
Ingen sverigefinne
Kari Lumikero har varit stationerad i Sverige största delen av sitt yrkesliv. Men hans identitet är inte sverigefinsk säger han.
– Jag solidariserade mig förstås med sverigefinnarna. Och jag tycker att de var alldeles för ödmjuka. Den som inte kräver något får inte heller något, säger Lumikero på tal om 1970-talets debatt om modersmålet. På den tiden förstod man inte modersmålets betydelse.
Med en rysning minns Lumikero tiden då sverigefinländarnas barn förbjöds att tala sitt modersmål, finskan. De skulle tala svenska också med sina enspråkigt finska föräldrar. I vissa familjer gick det så långt att barn och föräldrar kommunicerade via en ordbok eftersom föräldrarna inte behärskade svenska.
– Mina barn gick i finska skolan i Stockholm. Man hör inte att de har lärt sig finska i Sverige.
I dag är finskan ett officiellt minoritetsspråk i Sverige men sverigefinländarna blir allt färre, i takt med att de nya generationerna assimileras och upplever sig som svenskar.
Samtidigt ropar den svenska arbetsmarknaden, i synnerhet vårdsektorn, efter finskspråkig personal När sverigefinländarna åldras glömmer de sin svenska och återgår till finskan.
– Vem ska ta hand om dem? undrar Lumikero.
Människor i kris
Kari Lumikero var den första finländska journalist som anlände till Thailand efter den förödande tsunamin 2004. Före det hade han bevakat bland annat krigen på Balkan och i Irak och Estonias förlisning.
Den som har överlevt en tragedi men förlorat sina närmaste är chockad. För journalisten gäller det att gå en balansgång – man måste respektera den andres nöd men också kunna dokumentera tragedin.
Nyckelorden är finkänslighet, lägesbedömning och en förmåga att försöka sätta sig in i den andres situation, säger Kari Lumikero.
– Man kan inte rusa in på ett krisområde och skrika att det är bråttom för snart är det deadline. Man måste ge sig tid att lyssna och att vara empatisk.
Också för en journalist är jobbet i en kriszon svårt. Det gäller att kunna stålsätta sig.
– Jag kan inte bli rädd eller hysterisk. Ibland har jag tröstat någon men min uppgift är att vara journalist, inte själavårdare.
I dag är Kari Lumikero pensionerad journalist men fullt sysselsatt ändå. Hans viktigaste råd till unga journalister är att vara noggranna med faktakontrollen.
– Journalistik behövs mer än någonsin och falska nyheter är en reell fara. Det är viktigare att fakta är rätt än att vara först med nyheten.
❞ Ibland har jag tröstat någon men min uppgift är att vara journalist, inte själavårdare.