Susanna Ginman i dagens ledare om barnträdgårdslärare, sjukskötare, läkare, närvårdare och socialarbetare.

Det råder brist på barnträdgårdslärare, sjukskötare, läkare, närvårdare och socialarbetare. De här yrkesgruppernas roll blir samtidigt allt viktigare.

❞ Vi klarar oss inte utan de här yrkesgruppernas insats. Att se den här sortens arbete som ett kall som man inte behöver betala så mycket för är verkligen förlegat.

HBL har (15.9) berättat om de praktiska konsekvenserna av personalbristen på daghemmen – småbarnspedagogiken och kontinuiteten i verksamheten lider.

Det här inträffar samtidigt som vikten av småbarnspedagogik poängteras allt mer. En fungerande småbarnspedagogik kan upptäcka eventuella stödbehov redan före skolan börjar. Också på andra sätt bäddar daghemmen för barnens senare utbildning. Dessutom puffar behovet att förbättra sysselsättningen tillbaka föräldrarna, i praktiken oftast mammorna, i arbetslivet. Också i det perspektivet är daghemmen och småbarnspedagogiken viktig.

Men bristen på personal kan leda utvecklingen åt motsatt håll.

Den yrkesbarometer som speglar vilken sakkunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden toppas i Nyland av barnträdgårdslärare. I Egentliga Finland kommer de på tredje plats, medan situationen är bättre i Österbotten. På listan över de femton yrkesgrupper där rekryteringsbehovet växer mest finns också utpräglade vårdyrken som sjukskötare, läkare och närvårdare.

Inom kommunernas hälso- och socialvård beräknas över hälften av dem som var anställda 2010 ha gått i pension 2030. Det här har den offentliga sektorns arbetspensionsförsäkrare Keva räknat ut. År 2015 beräknade Statens ekonomiska forskningscentral Vatt att arbetskraften inom social- och hälsovården 2030 uppgår till 458 000 personer och att pensioneringarna innebär att det fram till 2030 finns 283 000 lediga jobb.

När man samtidigt beaktar att vi lever allt längre och att vårdbehovet därför ökar står vi inför en svårlöst och gastkramande situation.

En gemensam nämnare mellan sjukvårdspersonal, socialarbetare och barnträdgårdslärare är att det handlar om yrken som kräver utbildning, men vars lönenivå inte motsvarar andra yrken med liknande utbildning.

Särskilt i huvudstadsregionen med höga boendekostnader blir den här ekvationen omöjlig. Städerna här har höjt lönerna för barnträdgårdslärare men det har inte haft effekt. Så sent som i början av september höjde Helsingfors vissa socialarbetares löner.

Nästa vår inleds löneförhandlingarna inom den offentliga sektorn och inom vårdyrkena är kraven högt ställda – men de har skjutits ned av kommunarbetsgivarna. Det är förstås en del av spelet på arbetsmarknaden men det stämmer säkert också att kommunerna inte har råd med stora löneförhöjningar. Därför kan ansvaret inte läggas enbart på kommunerna, det behövs större muskler.

Allt handlar ändå inte heller om pengar utan också om hur arbetet leds och är organiserat. Det är en vedertagen sanning att ju mer man själv kan påverka sitt eget arbete desto bättre trivs man. Sjukvården är hierarkiskt organiserad, och ofta dessutom skiftarbete.

Inom sjukvården kan också den teknologiska utvecklingen vara till hjälp. Robotar kan i stället för människor användas för tunga lyft. Vården förblir i alla fall ett område där det alltid behövs människor. Av någon outgrundlig anledning klassificeras arbete med människor som ”mjukt” medan sådant arbete som inbegriper maskiner är tufft och hårt. Och kräver mera betalt. I själva verket är det betydligt tuffare att ha med människor att göra.

Det är dags för hela samhället att värdesätta det vårdande arbetet högre, också ekonomiskt – vare sig det handlar om pedagogik och småbarn, den medicinska vård sjukskötare ger eller den omsorg närvårdare ger.

Vi klarar oss inte utan de här yrkesgruppernas insats. Att se den här sortens arbete som ett kall som man inte behöver betala så mycket för är verkligen förlegat.