Sex toner som räckte för en fällande dom
Innan det hände för en lite över månad sedan skulle jag aldrig ha trott att en domstol skulle kunna konstatera att sången Dark Horse av Katy Perry (et al) delvis är ett plagiat av Joyful Noise, en låt av den kristne rapparen Marcus Gray (et al), alias Flame. Det som stör mig är inte det faktum att jag förutspådde fel. Mitt problem är snarare detta: efter att ha analyserat båda sångerna är jag övertygad om att det inte är fråga om plagiat, men hade jag inte min musikaliska utbildning att falla tillbaka på och hade jag bara hört advokaternas och vittnenas inlägg – hade jag alltså bara haft den informationen som de nio jurymedlemmarna hade tillgång till – skulle jag troligen ha röstat på samma sätt och tyckt att Dark Horse faktiskt är ett plagiat. Denna tanke känns olidlig och har under den senaste månaden många gånger fått mig att fråga mig hur Perrys advokater kunde misslyckas så totalt.
Advokaternas försvarsstrategi byggde på två huvudargument: att Perry och andra som deltog i skrivprocessen inte hade hört den kristne rapparen eller hans låt förrän åtalet väcktes, och att den upprepade slingan som de här två sångerna har gemensamt inte är tillräckligt originell för att den kristne rapparen kunde äga någon upphovsrätt till den. Michael Kahn, rapparens advokat, slog båda argumenten i spillror. I synnerhet diskussionen kring det första argumentet spelade den kärande i händerna. Joyful Noise hade över 4 miljoner visningar på Youtube och över 2 miljoner på Facebook innan Perry skrev Dark Horse, och dessutom var raplåten och albumet nominerade till många pris (inklusive Grammy Awards), vilket betydde att Perry, som själv hade börjat sin karriär som gospelsångare, säkert hade haft möjligheter att höra den. Rapparens advokat betonade särskilt, att han inte ville påstå att Perry hade plagierat Joyful Noise avsiktligt, men att hon troligtvis hade hört låten någonstans och därefter använt den undermedvetet. Kahn kullkastade det andra argumentet med en väldigt elegant hänvisning till Beethovens femte symfoni, som man känner igen redan efter de första fyra tonerna: ”Originalitet kräver ingenting komplicerat”, sammanfattade Kahn.
Jag är inte rättslärd, men kan ändå inte låta bli att förundra mig över hur lite Perrys sida talade om skillnader mellan de två låtarna. Till och med Perrys eget expertvittne koncentrerade sig på just likheter genom att nämna andra låtar med samma musikaliska byggklossar. Tyvärr övertygade expertvittnets exempel inte ens mig. Ja, det finns en tonföljd med sex toner (”c-c-c-c-h-h”) som låtarna har gemensamt, men juryns uppmärksamhet fästes inte vid faktumet att tonföljden spelas i olika tempo, med olika harmonisering och i olika tonarter. Det viktigaste enligt mig är att de här sex tonerna spelar helt olika roller i helheten. I Dark Horse är tonföljden ett resultat av en motivisk utarbetning av introts fyrtonsföljd som framträder också i sångstämman. I Joyful Noise är de sex tonerna en del av en sexton toners tonföljd som bildar en fråga-svar-struktur. De här sex gemensamma tonerna fungerar nästan som en homonym: de ser likadana ut men har olika betydelser.
Perrys advokater har redan meddelat att de kommer att överklaga domen. Jag kommer att följa med processen med största intresse. Om domen förblir oförändrad, är jag säker på att vi kommer att se likadana rättegångar i framtiden. Det är inte svårt att hitta sex toners likheter i musik.