Rörigt system – öppnar för mygel
Problemet med friidrottens kvalgränser är väl närmast det att det inte gått att verifiera att resultaten gjorts under godkända förhållanden, skriver Marcus Lindqvist.
Oskari Mörö såg hyfsat koncentrerad ut då han körde lite styrketräning i Sportkvarnen i Helsingfors förra veckan. Inuti måste han ha haft blandade känslor. Två veckor innan VM i Doha kör i gång väntade han fortfarande på besked om han åker dit eller om säsongen är över.
Det är inte klokt. Han kunde förstås själv ha löst alla problem med att springa under kvalgränsen på 400 m häck, 49.30, men hans årsbästa var 17 hundradels sekunder ifrån.
Internationella friidrottsförbundet Iaaf har deltagarkvoter för varje gren i VM och ifall tillräckligt många inte klarat kvalgränsen kompletteras startlistorna med wild cards eller de som är följande bäst i världsrankingen. I 400 m häck är deltagarkvoten 40. Till slut var Mörö på en delad 40:e plats i VM-rankingen, enligt Tilastopajas statistik. Han får ändå inte åka till VM.
Elmo Lakka var på delad 37:e plats i VM-rankingen på 110 m häck. Lakka var in i det sista övertygad om att han får åka till VM, fast hans årsbästa 13.49 är tre hundradelar sämre än resultatgränsen. Nix.
I VM springer 35 idrottare som klarat kvalgränsen, då varje land får ställa upp med tre idrottsutövare per gren. Iaaf valde också att bevilja wild card till Oceaniens mästare, Australiens Nicolas Hough, vars årsbästa är 13.52. Senegals Louis François Mendy (13.59), Haitis Jeffery Julmis (13.72), Laos Xaysa Anousone (14.22) och Fadane Hamadi (14.67) från Komorerna fick också wild card.
De fyra sistnämnda är med för att Iaaf vill ha med deltagare från så många länder som möjligt. Länder som inte annars skulle få en deltagare med i VM kan anmäla en idrottsutövare, men inte i mångkamp, hinder eller 10 000 meter. Helst vill Iaaf att de här wild card-deltagarna springer 100 m, i ett eget försöksheat.
Så varför kan de inte bli valda utanför deltagarkvoten? Friidrottsstadion i Doha har tio löpbanor. Iaaf-styrelsemedlemmen Antti Pihlakoski erbjuder en märklig förklaring i en kolumn på yleisurheilu.fi, där han förklarar att VM-värdnationen Qatar inte vill betala för extra deltagare.
Stenrika Qatar kan alltså betala för en luftkonditionerad stadion, hundratals idrottare och tusentals VIPgäster, men inte för att en handfull deltagare till ska få bo på ett av lyxhotellen i Doha. Låter lite skumt.
Det går knappast att tala om ett justitiemord, för i ärlighetens namn hade varken Mörö eller Lakka klarat den entydiga kvalgränsen. Det finns tio-tjugo idrottare i världen som är nästan på samma nivå som dem och ligger inom några hundradelar under eller över kvalgränsen den här säsongen. Däremot är det förstås helgalet att Iaaf håller idrottsutövarna på halster ända in i det sista. Iaaf kunde mycket väl ha meddelat för en månad sedan hur många wild cards som blivit anmälda i respektive gren.
Stavhopparen Wilma Murto, släggkastaren Krista Tervo, medeldistansaren Sara Kuivisto och längdhopparen Taika Koilahti hör till den kategorin av friidrottare som får delta i Doha tack vare VM-rankingen. Kuivisto springer dock bara 1 500 meter, inte paradsträckan 800 meter. De fick veta att de deltar i VM först förra veckan, efter att Iaaf först frågat dem som låg före i VM-rankingen. Hur svårt kan det vara? Be att de som är redo att ta emot en plats i VM meddelar på förhand vilka grenar de vill delta i.
Det blir inte lättare nästa år, då Iaaf förnyar sitt kvalsystem till OS i Tokyo. Kvalgränserna är stenhårda, så hårda att det i många grenar krävs ett finskt rekord för att kvalificera sig, och Iaaf räknar med att bara ungefär hälften av deltagarna kvalificerar sig direkt. För resten gäller den något komplicerade OS-rankingen. Ett exempel: resultatgränsen för herrarnas 100 m är 10.05. Ett annat: I damernas höjd måste man klara 1.96 för att vara säker om en OS-plats.
VM-rankingen inför Doha byggde helt och hållet på säsongens resultat. Men OS-rankingen grundar sig på poäng. Poängsystemet grundar sig på resultat, placeringar och nivån på tävlingarna. OS, VM och Diamond Leauge är värda mest.
Ett konkret exempel: Annimari Kortes finska rekord 12,72 och seger på 100 m häck i GP i Joensuu är värda 1 203 poäng. Om hon skulle ha tangerat Nooralotta Neziris gamla finska rekord 12.81 och slutat på åttonde plats i en Diamond League-gala hade hon fått 1 276 poäng.
Logiskt? Vete katten. Därtill påverkas poängen av vindförhållandena och det blir avdrag om resultatet är mer än tio månader gammalt. En sak är säker: kvalsystemet blir inte mindre komplicerat. Idrottsutövarna har tid till slutet av juni 2020 att göra resultat. OS-friidrotten kör i gång i slutet av juli. Betyder att de flesta av finländarna som har ambitioner att delta i OS får sitta och följa med hur deras ranking utvecklar sig under försommaren. Ingen chans att bygga upp sin säsong utgående från OS och till exempel stå över tävlingar för att träna i maj–juni.
Betyder också att en bra manager med goda kontakter kan vara guld värd. En manager som kan fixa en startplats i Diamond League och andra internationella friidrottsgalor där det delas ut många OS-poäng. Gissningsvis har svenskarna och norrmännen en liten fördel där med tanke på att Stockholm och Oslo står som värdar för Diamond League. Finland har Paavo Nurmi Games som inte riktigt hör till samma kategori – och det återstår att se vilka grenar som står på programmet nästa år.
Uppriktigt sagt är OS-kvalet ganska invecklat i en stor del av idrottsgrenarna. Men friidrotten hade ett hyfsat bra system förut. Simningen kör fortfarande med resultatgränser. Det som internationella simförbundet Fina gjort smart är att det bara går att uppnå resultatgränsen i en sanktionerad tävling, till exempel i FM eller en internationell simgala.
Problemet med friidrottens kvalgränser är väl närmast det att det inte gått att verifiera att resultaten gjorts under godkända förhållanden. Därför har det ibland dykt upp spökresultat, som till exempel kan ha blivit gjorde under för hård medvind.
Iaaf kunde ha löst allt detta med att bestämma att bara resultat som är gjorda i sanktionerade friidrottsgalor räknas. I stället introduceras ett rankingsystem som bara gör idrottarna, publiken och journalisterna förvirrade. Ett rankingsystem som dessutom ser ut att vara vidöppet för mygel.
Inför EM i Paris 2020 är det dock kvalgränser som gäller. Tror att idrottsutövarna själva uppskattar det mera.