En toppkör är i stan
Klockriketeaterns föreställning med Grammybelönade kören The Crossing i centrum är definitivt värd att uppleva.
Aniara – fragment ur tid och rum
Musik Robert Maggio, libretto Dan Henriksson efter Harry Martinsons original, regi Dan Henriksson, koreograf Antti Silvennoinen, scenografi, ljus och video Joonas Tikkanen, kostymer Erika Turunen, ljudplanerare Paul Vazquez. På scenen: Carl Alm, Matti Raita, Antti Silvennoinen, The Crossing-kören. Musiker: Juhani Hapuli, Markku Luuppala, Iida Sinivalo, Jarmo Julkunen. Dirigent Donald Nally. Klockriketeaterns premiär i Almisalen 17.9.
Nobelprisade författaren Harry Martinsons (1904–1978) Aniara kan betraktas som ett generationsepos som slog igenom stort när det utkom 1956. De 103 sångerna om kosmos har tveklöst sina tidlösa kvaliteter, som understryks av att de än i dag utgör obligatorisk läsning för första årets litteraturstuderande. Man kan också, som regissören och librettisten Dan Henriksson gör, uppfatta Martinson som visionär och före sin tid, när han på 1950-talet skriver om en maskin, Miman, som besitter utvecklad artificiell intelligens. Snacka om science fiction.
Ändå är det svårt att komma ifrån att Aniara som text måste ha resonerat särskilt väl uttryckligen i 1950-talets kontext med kalla krigets överhängande hot om kärnvapenkrig och den pågående kapprustningen mellan två supermakter. Texten uppkom alltså innan både Lajka och Jurij Gagarin hade skickats upp i rymden, och innan John F Kennedy som omedelbar konsekvens hade meddelat att människan skulle landa på månen före 1960-talets slut.
Att Martinson plitade ner de 29 första sångerna som av en gudomlig anmälan (egentligen dikterade han dem för sin fru) har troligtvis bara bidragit till det mytiska skimmer som verket i dag omges av.
Det finns något lätt störande med personkulten kring Harry Martinson som produktionen (men inte verket) dras med, och som också underströks under verkpresentationen inför tisdagens Finlandspremiär. Med tanke på att Klockriketeaterns hela existens är förknippad med ett Martinsonverk är det ändå förståeligt att minnet vårdas.
Föreställning i rörelse
Utan textningsmaskin är texten inte helt lätt att följa, trots skådespelarna Carl Alms och Matti Raitas vårdade engelska uttal. Som lyssnare försjunker man i stället i ett tillstånd där man tar emot berättelsen som den ageras snarare än berättas, som den sjungs snarare än reciteras. Viktigare än de enskilda orden, meningarna och texthelheterna blir alltså stämningen, musiken och rörelserna. Aldrig är föreställningen statisk och alltid är någonting i rörelse, precis som stjärnorna på himlavalvet.
Inför föreställningen funderar jag på om det faktiskt har varit värt investeringen att importera en kör från USA för att uppföra Aniara i Finland. Under den första halvtimmen i salongen funderar jag också på om det inte hade varit en större poäng att sätta upp svensken Karl-Birger Blomdahls Aniaraopera från 1959.
Blomdahls opera skrevs ju i tidsenligt tuff modernistisk stil – en stil som i sig numera börjar vara rätt sällan hörd – med inslag av andra stilar som jazz. Operan blev också en succé som Kungliga operan gav 128 gånger, bland annat tre gånger i Helsingfors 1964, även om den sedan 1980-talets slut har legat mer eller mindre orörd.
Fängslande kör
Amerikanen Robert Maggios (f. 1964) musik känns snäll och konventionell i jämförelse med Blomdahls, och till intrycket bidrar inte bara den snällare amerikanska estetiken utan också den akustisk-sensoriska upplevelsen då orkestern har placerats avskilt och delvis bakom en skärm.
Men ju längre föreställningen lider desto mer uppenbara blir verkets kvaliteter. Inom den valda fritonala och piggt eklektiska estetiken röjer Maggio ständigt nya sidor av sitt musikaliska uttryck. Han visar sig som en genrekameleont som i ena stunden kan skriva för en stor gospelkör och i nästa stund utforska stillheten hos Arvo Pärt eller primitivismen i pekingoperan (med effektfull dans av Antti Silvennoinen). Orkestern dirigerad av Donald Nally är liten med fyra musiker, men utnyttjas mångsidigt och åstadkommer mycket med små medel.
Alla på scenen har sina roller och gör väl ifrån sig, men den enskilda medverkande som kanske imponerar mest är flerfaldigt Grammyprisade amerikanska kören The Crossing, som både sjunger och agerar. Inledningsvis överraskar kanske körens begränsade volym, men det är körens sätt att sjunga: Aldrig någonsin pressar man fram en ton, aldrig är sången överdrivet voluminös. Tonbildningen är alltid förstklassig och allt görs med värme och stor precision, både vad gäller rytmik och tonträffning. När flera av koristerna tar ut svängarna i omfattande solon blir det uppenbart att The Crossing består av sexton skickliga solister, som fängslar med sin närvaro.
Mot slutet är harmonierna redan så avancerade att de bitonala ackordstaplarna bildar närmast kosmiska klanger, precis som ett verk som detta föreskriver.
Det visuella uttrycket hör också till det mest imponerande som jag sett i någon musikteaterföreställning. Med några ljusstavar i taket och välplacerade strålkastare upprätthålls åskådarens intresse. Allra skönast är videoflygfotona som projiceras på golvet och ger betraktaren fågelperspektivet.
Aniara är Klockriketeaterns genom tiderna största produktion och utan tvekan konstnärligt lyckad. Efter urpremiären i Philadelphia i USA i juni gavs verket på en körfestival i Nederländerna i juli. Föreställningarna i Helsingfors är vid det här laget slutsålda, men de som har en biljett kan skatta sig lyckliga.