Tio tips inför Kärlek & Anarki
Dessa tio filmer ska du inte missa på detta års filmfestival i Helsingfors. I årets utbud finns flera filmer gjorda av kvinnor än tidigare, flera klimatfilmer om att rädda världen, starka dokumentärer, mycket nordiskt men mycket sex, våld och det rent bisarra också. Gå på bio!
1 Portrait de la jeune fille en feu.
Epokdrama vid vatten à la Pianot. Nästan en remake, men om en målare i stället för en pianist som landstiger på en strand i Normandie för att måla av en rebellisk ung kvinna som ska giftas bort. Céline Sciamma tar upp blicken, begäret, kärleken, men denna gång mellan kvinnor. En film som tänker bättre än den känner. Hela festivalens slutfilm.
2 Anthropocene är Jennifer
Baichwals dokumentär om hur människan förändrat jordklotet under de senaste tio tusen åren. Med rubriker som utvinning, utrotning, technofossil och människans förändring av jordytan utforskas sibiriska gruvor, afrikanska soptippar, italienska stenbrott, indonesiska korallrev, kanadensiska kalhyggen … Alla sedda uppifrån, ur guds synvinkel, presenterade med Alicia Vikanders sorgsna berättarröst och ofta oerhört vackert filmade: hur människor med sina maskiner brutalt bryter sönder jordskorpan. I i-länderna är det få människor och stora maskiner (en kniper sönder en gotisk kyrka som spunnet socker), i Afrika mängder av människor med primitiv teknik. Slutar med förhoppningen om att människans envishet och påhittighet kan rädda världen i samma mån som hon har förstört den.
3 Amazing Grace. Festivalen är alltid stark på musikfilmer, här en autentisk inspelning från 1972 i en baptistkyrka i Los Angeles. Aretha Franklin spelar in en gospelskiva live i denna dokumentär producerad av Spike Lees filmbolag. Tillbaka till rötterna och otroligt svängigt. Afrofrisyrer! Glasögon en masse! Minst hundra toner av beige! Mick Jagger i publiken! Hennes röst är fortfarande osannolik, hur går det ens att sjunga så starkt och rent?
4 Sons of Denmark. Ulaa Salims imponerande debut om en terrorattack i Köpenhamn som utlöser nationalistisk valseger och hatbrott mot muslimer. En ung arabisk pojke värvas för att avrätta det nationalistiska partiets ledare, med kopplingar till den nynazistiska organisationen Sons of Denmark. Otroligt spännande, starkt inflytande från de danska tv-serierna, hård men engagerande. En lika hård debut på samma tema är franska Ladj Lys Les Misérables om samma arbetarklassförort som Victor Hugo en gång i tiden skrev om.
5 Marianne & Leonard: Words
of Love. På sextiotalet träffade poeten Leonard Cohen den norska ensamföräldern Marianne Ihlen på den grekiska ön Hydra. Hon blev hans musa, älskarinna och fick honom att börja skriva sånger, bland annat uppbrottssången So long, Marianne. I dokumentären av Nick Bloomsfield – i ett skede Mariannes älskare – berättar de om tiden och om varandra. ”På ön fanns skivande och älskande. Det var absolut fantastiskt”, säger hon. På hennes dödsbädd då hon är 81 skriver han i ett brev: ”Jag vet att jag är så nära bakom dig att om du sträcker ut handen så tror jag du räcks till min … Farväl, gamla vän. Oändlig kärlek, vi ses på andra sidan”. Och det gjorde de, för fyra månader senare följde han efter.
6 And then we danced. Den svensk-georgiska regissören Levan Akin har gjort en dansoch kärleksfilm om förföljda homosexuella i Tblisi som i Cannes lär ha kallats den nya Call me by your name och är Sveriges Oscarskandidat.
7 The Souvenir & Exhibition är båda filmer av Joanna Hogg, en av de mest skarpa, naturalistiska och precisa regissörerna i brittisk film. Den första är en memoarfilm, en kärlekshistoria och en tragedi om en överklassflicka som gör sina första filmer på åttiotalet, söker sin röst som konstnär och möter en arbetarklassman. Den andra handlar om ett medelålderspar som säljer sitt hus, men där åskådaren svävar i ovetskap om vad som ligger bakom. Det låter enkelt, men Hogg är en mästare på att alstra spänning och stämning ur vad som berättas och vad som förtigs, vad som syns och vad som döljs.
8 Where’s my Roy Cohn? är en dokumentär om den hänsynslösa mannen, advokaten och kommunistjägaren som både var skurken i pjäsen Angels in America och i verkligheten Donald Trumps mentor i början av hans karriär (titeln är ett citat av Trump). Trump och Cohn hade mycket gemensamt, som att ljuga demonstrativt, aldrig be om ursäkt och att använda hotet om att stämma folk som ett vapen. Vi har inte kommit så långt från femtiotalet, tvärtom.
9 Mr Jones är Agnieszka Hollands
storfilm om den brittiska journalisten Gareth Jones som avslöjade Stalin och svälten i Holdomor som dödade miljontals ukrainska medborgare. Holland lyckas använda de sovjetiska propagandafilmernas visuella uttryck för att kritisera dem och hyllar de modiga journalister som trots fruktansvärda strapatser vågar fråga efter och berätta sanningen – viktigt i dag då journalistiken krymper och tidningsdöden hotar.
10 Matthias & Maxime av det fransk-kanadensiska underbarnet Xavier Dolan handlar om när den platoniska vänskapen blöder in i den romantiska – och allt blir komplicerat. I extrem närbild, stammade repliker och oklara vatten försöker de forna vännerna definiera sin intimitet på nytt och på nytt. Det är vänligt komiskt och klumpigt ambivalent, som livet.