Det sociala samvetet i höstens franska romaner

Höstens franska bokskörd visar på samhällsengagemang, också fiktionen bygger på politisk aktualitet. Berättelser om och ur arbetarmiljö har funnits tidigare, på senare tid med Edouard Louis, Olivier Adam och sedan länge feministen Annie Ernaux, men ofta har en Pariscentrerad elitism och formalism dominerat. Den nya trenden med arbetarmiljöskildringar började med fjolårets Goncourtpristagare Nicolas Mathieu och fortsätter nu med många författare. En del anser att Mathieus bok förebådade Gula västarnas demonstrationer vid vägskäl och bensinmackar. Åtminstone tre nya romaner behandlar ”förlorarnas” liv och levnadsvillkor.

Den belgiska författaren och skämtaren Thomas Gunzig är en av dem. I sin bok Feel good låter han en arbetslös ensam mor kidnappa ett barn i hopp om lösensumma och tillsammans med en avdankad författare producera en bok om ”det goda livet”.

Sylvain Prudhomme filosoferar å sin sida om den eviga jakten på lycka i boken Par les routes (Längs vägarna). Det finns enligt honom två sorters människor, de som ständigt åker i väg och de som stannar. Två gamla vänner och den enas hustru möts igen och livet bjuder på många överraskningar. Kritiken jämför med Jack Kerouac och provencalska Jean Giono.

En verklig ”gul-väst-bok” är Marin Fouqués 77. Siffran är postnummer för Seine-et-Marne strax utanför Paris, varken stad eller landsbygd. Där skildrar Fouqué en grupp ungdomar i väntan på ingenting, småknarkande på en ödslig busshållplats i en betongöken med några kor betande bakom förortstågen. Den enda drömmen är att försöka komma bort från 77.

Den europeiska unionens många kriser har inspirerat två författare till originella romaner. Aurélien Bellanger, med studier i filosofi och en essä om Houellebecq på meritlistan, har i boken Le Continent de la douceur (Mildhetens kontinent) berättat om EU genom problem och glädjeämnen i det påhittade furstendömet Karst. Furstendömet blir självständigt tack vare en kvinnlig bankir, en galen nationalistisk författare och med finansiering av en fransk intellektuell.

Ännu mera fantasifullt behandlas temat av Laurent Binet, språklärare och författare. I sin bok Civilizations berättar han hur det gick till när inkaindianerna tog över Europa på 1500-talet. Här finns en skämtsam aspekt, men Bine säger i en intervju i tidningen L’OBS att han ville få kontinentalplattorna att röra på sig: ”Pizarro kom till Peru med tvåhundra man medan Inkaimperiet var i fullt inbördeskrig. Vad skulle tvåhundra inkas ha funnit i Lissabon? En splittrad kontinent med religionskrig, inkvisitionen och härskare som utnyttjade det.”

Den autofiktiva litteraturen verkar däremot vara på tillbakagång. I den prisbelönta författaren Yann Moix fall har den orsakat en skandal. Hans bok Orléans är en uppgörelse med författarens föräldrar och familj. I välformulerade ordalag beskriver han med obehagliga detaljer sin barn- och ungdom i Orléans som outhärdlig och förskräcklig. Hans bror har väckt åtal och Moix själv har avslöjats som ytterhögeraktiv och antisemit i sin ungdom. Moix har urskuldat sig och beslutat sluta visa sig i medierna.

Mellan den 31 oktober och 13 november delas de sju största franska bokprisen ut. Goncourtpriset kommer den 4 november. Bland de femton kandidaterna finns välkända namn som Jean-Paul Dubois (med romaner om solidaritet, revolt, orättvisor), Olivier Rolin (politiskt och internationellt engagerad) och igen Amélie Nothomb. Med sin roman Soif (Törst) gör hon det inte enkelt för sig: hon låter Jesus tala. Karine Tuil kommer med en första ”postmetoo-roman”: Les choses humaines (Det mänskliga).

IMPULS

”Hur skulle Europa se ut om inka kommit till Europa på 1500-talet och inte tvärtom? Laurent Binets roman är bara ett exempel på den politiska trenden i den

franska litteraturen”.