Historiens vingslag en septemberdag

Det är en av de där perfekta höstdagarna i september, en dag som oftare förekommer i minnet än i verkliga livet. Passar på att undvika turisternas Salutorg och en stund leva mera helsingforsiskt med en kopp kaffe bland svampar, bär och slanggurkor. Från Engels, empirens, pelarnas och professorernas Helsingfors släntrar jag över Långa bron till arbetarnas, fackföreningarnas och en gång fabrikernas Helsingfors. Bron var traditionellt en symbol för en social gränslinje mellan välbemedlade borgare och fattiga arbetare. På denna bro utkämpades under inbördeskriget i april 1918 en häftig strid mellan rödgardister som intagit stadsdelarna norr om bron och tyska Östersjödivisionen som understöddes av vita skyddskårister.

På Hagnäs torg pågår livlig kommers. I arbetarstadsdelen som anlades på Broholmen 1897 tornar frukt, bär och lökar upp sig i prydliga pyramider i en färgsymfoni. Luften fylls av behagliga höstliga aromer och ett stycke arbetarstämning finns kvar. Också historien gör sig påmind.

Under dagarna kring Sveaborgsrevolten i augusti 1906, ett år efter storstrejken, kom en avdelning av det röda gardet för första gången att sammandrabba med nyuppsatt borgerlig skyddskårsgrupp. I upploppet som kallas Hagnäskravallerna mötte dessa två världar varandra och torget hörde de första skotten.

Sätter mig på en enkel uteservering framför den tillfälliga paviljongen i glas. Det urbana landskapet domineras av Runda huset och det ståtliga Arenahusets röda tegelfasad från slutet av tjugotalet. Radiostationen fungerade då i Arenahusets torn och härifrån sändes den första radiosändningen från Helsingfors.

En modig kråka pickar på en halväten bulle vid bordet invid. Genom trafikbullret ljuder Sibelius klockmelodi från Berghälls torn i grågranit, spelad av sju klockor. Den var i årtionden Rundradions koralmelodi för lördagens kvällsringning. Samtidigt berättar radion i kaffetältet om att tusentals låglöneanställda på Posten ska få sänkta löner.

Jag reser mig dröjande och ser på skulpturen Världsfreden sydost om torget, en gåva av ett rött Moskva, och lämnar stadsdelen som numera inte skyltar med termen arbetarklass. Går tillbaka över Långa bron där spåren av kulor finns kvar, men som inte markerar gränsen mellan samhällsklasserna. Ingen står på barrikaderna längre. Kanske man borde? Nyheten om Postens nedskärningar har gett flera frågor än svar och allt fler förfasar sig över hur löneklyftan mellan arbetstagare och chefer växer.

Så tänker jag en dag i september – månaden som vågar ta steget från mjuk sommar till frostbiten höst.