Derrick Nilsson har inte låtit krigsskadorna bli hinder i livet
Derrick Nilsson var 20 år när han miste halva vänstra armen och ådrog sig svåra skador i ben och fötter på Hangöfronten i december 1941. Nu vid 98 års ålder ger han ut sina memoarer. Han har, trots sin svåra funktionsnedsättning, fått ett långt och innehå
Derrick Nilssons bok har fått titeln Nästan hundra år och litet till. Han har berättat om sina öden och äventyr för sin hustru Gunnel Nilsson, som har frågat och skrivit. Resultatet är en bok med stor allmängiltighet.
Hans mamma Lilyan Hill Wallace var från Skottland. Pappa Torsten Nilsson var domare. De träffades när Lilyan kom till Finland 1911 som guvernant hos en familj. Tre år senare gifte de sig. Torsten Nilsson hade fått tjänst i Helsingfors där Derrick växte upp. Som en kuriositet kan nämnas att Lilyans familj härstammar från den skotska nationalhjälten Sir William Wallace.
– Döttrars barn i rakt nedstigande led får bära klanens kilt men inte döttrars barnbarn, förklarar Derrick Nilsson. Vid högtidliga tillfällen klär han sig i detta ovanliga plagg.
Lycklig uppväxt
– Jag gick i världens bästa skola, säger han.
Han talar om det privata läroverket Tölö svenska samskola i Helsingfors, oftast kallad Zillen efter sin grundare Laurin Zilliacus. Denne hade moderna idéer när det gällde undervisningen.
– Vi lärde oss mycket som vi hade nytta av senare i livet. Hit hörde inte minst samarbete som vid den tiden inte brukade finnas på skolschemat. Hur man tar reda på fakta, grunderna i bokföring, hur man köper, säljer och tar betalt, praktisk kunskap som var bra att ha.
– Jag visste tidigt att jag ville bli försäljare, säger Nilsson.
Och det blev han med tiden. Han har varit anställd i olika företag, han har haft egna firmor, han har skött mängder med agenturer. Han har inte varit rädd för att våga sig på nya branscher och varor. Derrick Nilsson är född optimist. Med gott humör har han tagit itu med livets uppoch nedgångar, och alltid har det inte varit lätt.
– Min trygga barndom och skolgång lade en bra grund. Vi var ett sammansvetsat gäng i skolan och en del av oss höll kontakten livet ut. Vi har haft regelbundna kamratträffar
ända in på 2000-talet, men numera är jag i praktiken den enda som är kvar, säger Nilsson.
Känner ingen bitterhet
Han har anpassat sig till sitt funktionshinder och visar ingen bitterhet över det öde som berövade honom en del av hans ungdom och som har präglat hans liv. Han överlevde där många kamrater inte gjorde det. På Hangöfronten hörde han till en grupp som lade ut telefonledningar. Kontakterna vid fronterna sköttes med telefon och då fanns det ingenting trådlöst.
– Vi paddlade mellan holmarna och försökte undvika att dra på oss fiendeeld. Det var inte lätt.
Sträckorna var så långa att han var tvungen att mitt på fjärden ställa sig upp i kanoten för att byta spole och skarva ledningen. Han hade en vinda med ledningstråd på ryggen.
Sovjetunionen ockuperade fortfarande Hangöudd vid fortsättningskrigets början den 22 juni 1941, men lämnade överraskande trakten den 2 december samma år. Natten därpå fick Nilsson och hans grupp på fyra karlar order att dra en telefonledning från den så kallade varvsudden till Bengtsår. Paddlingen dit tog ungefär en halv timme.
– Vi steg i land, installerade telefonen och rekognoserade. Vi såg en korsuby, men hörde inga ljud. Vi genomsökte korsuna men hittade ingenting och fortsatte inåt land där vi stötte på ytterligare en övergiven korsuby, berättar Nilsson.
– Så kom vi till ännu en. Jag blev nyfiken på en korsu som hade dörren stängd. Jag sparkade upp dörren och då small det. Korsun var minerad.
Nilsson såg att hans vänstra arm var full av hål och att också stövlarna var pepprade med hål. Näsan hade krossats och han blödde ymnigt. De andra tre hade hunnit en bit i förväg och kom rusande tillbaka.
– De lade förband över ansiktet. Någon skar bort stövlarna och någon annan hittade en botten till en ”hetekasäng” och på den lades jag. Sedan var jag nog mer eller mindre borta för det jag därpå minns är att jag bars ombord på den motorbåt som hade tillkallats.
Närmaste sjukstuga fanns i Tenala folkskola. Senare transporterades Nilsson till Pemar där det gamla sanatoriet hade förvandlats till militärsjukhus. Läkarna var övertygade om att Nilsson aldrig skulle kunna gå igen. Efter en kort period på Diakonissanstalten i Helsingfors fick han åka hem.
Kämpaglöd
– Det gick behändigt. Jag steg på spårvagnen vid anstalten och klev av den utanför hemporten, säger Nilsson glatt.
Det om något visar vilken kämpaglöd han har, för han stapplade då fram med en käpp som stöd i sin enda hand. Det dröjde ett bra tag innan han kunde gå ordentligt igen. Fortfarande går han, men numera har han också en eldriven rullstol.
Paddling har varit Derrick Nilssons intresse sedan barndomen. Han har tävlat i paddling, med armprotesen fastknuten runt paddeln, och klarat sig häpnadsväckande bra, också mot icke funktionsnedsatta medtävlare – han har bland annat vunnit en guldmedalj. Han har också tillverkat kanoter.
År 1972 bosatte sig Derrick Nilsson på Åland. Småningom träffade han Gunnel som blev hans tredje fru. De har arbetat som ett team främst med tillverkning av smycken, som har blivit populära.