”Lyckligtvis har filmen ändå sin strålande fixstjärna att navigera efter: Brad Pitt.”
Rymden är platsen dit Hollywood beger sig för att vara allvarlig och existentiell. Så även i Ad Astra där Brad Pitts astronaut reser till Neptunus för att göra upp med sin far.
Major Roy McBride ( Brad Pitt) är en astronaut i den nära framtid då mänskligheten krigar om resurserna och har satt sitt hopp till att hitta intelligent liv i rymden. Vi träffar Roy på en interplanetär stege som plötsligt blir utsatt för strålning och som han faller fritt ifrån. I min favoritfilmfotograf Hoyte van Hoytemas händer får jag svindel, slutar andas, känner mig bokstavligen falla. Det är en hisnande början på en rymdfilm som både är fylld med skönhet, existentiell förundran och enorma vidder som ger en gåshud likt 2001: A Space Odyssey – och ett ganska enkelt, konventionellt och litet far–son-drama som närmast påminner om Star Wars.
Roys far Clifford ( Tommy Lee Jones spelar med enorm sorgsen tyngd) var den största astronauthjälten som ledde det stora Limaprojektet till Neptunus då sonen var 16 år och senast hördes av då sonen var 29. Eftersom den mystiska strålningen som nu hotar jorden kom från Neptunus anser militärbefälet att Roy är rätt person att kontakta Clifford. Tillsammans med Cliffords gamla kollega ( Donald Sutherland) åker de till månen som har blivit ett chartermål, ”vi är världsslukare” säger Roy dystert i en inre monolog, ”vi förstör allting förtrollat och gör det till en kopia av det vi känner till”. De befinner sig i en ganska underbar, totalt tyst biljakt på månens baksida.
Inte som min far
Roy är en sammansatt karaktär, en minutiöst kontrollerad actionhjälte med en puls som aldrig överstiger 80, en ytterst introvert man och så plikttrogen att han har skippat allt annat i livet än jobbet. Dramat består för det mesta av att han berättar hur han mår för sin psykologiska debriefingdator.
”De litar på sig själva, hur skulle det kännas?”, funderar Roy kring den tekniska personalen i rymdskeppet till följande etapp, planeten Mars. Men då en katastrof nalkas, farkosten försöker rädda en norsk forskningsraket men blir attackerad av gorillor (!?) säger Roy: ”Attacken var full av vrede. Jag förstår den vreden … Men jag vill inte vara den killen. Jag vill inte vara min pappa.”
❞ I början tänker jag att filmen definitivt förtjänar fyra stjärnor med sitt stigande allvar och sin mörka förundran, men här finns ändå inte tillräckligt stora idéer och genomtänkta världar, den krymper.
Krympande film
Roy vältrar sig i skuld, han säger att han har gjort så många besvikna, men i filmen har han en enda relation, till sin exfru Eve ( Liv Tyler i en av de mest intetsägande roller som skrivits). Det paradoxala är att alla andra definitivt kan räkna med Roy.
Filmen har en klar förebild i Apocalypse Now; ung man beger sig till världens ände (Vietnams djungler) för att söka reda på sin hjälte som verkar ha gått över till den mörka sidan och frigjort sig från alla moraliska begränsningar. För en indieregissör som James Gray ( Little Odessa, Two Lovers) är det lite för stora stövlar att kliva in i. I synnerhet på slutet blir replikerna banala för allt sägs ut, men det förekommer fina bilder: männens fårade ansikten, ett slags navelsträng mellan far och son, en underlig svartvit danssekvens ur en gammal film. I början tänker jag att filmen definitivt förtjänar fyra stjärnor med sitt stigande allvar och sin mörka förundran, men här finns ändå inte tillräckligt stora idéer och genomtänkta världar, den krymper.
Den eviga sonen
Rymdepos som inte är gjorda av stora visionärer blir ofta en mystisk blandning av det storslagna och det futtigt vardagliga – att åka genom hela rymden för att träffa: pappa.
Lyckligtvis har filmen ändå sin strålande fixstjärna att navigera efter: Brad Pitt. En filmstjärna av den gamla stammen vars karisma och hygglighet räcker för att vara i bild i 124 minuter (och oftast spela mot sig själv). Skådespelaren Pitt verkar ha två register: antingen den charmiga, oemotståndliga spelaren med glimten i ögat (se Once upon a time in Hollywood) eller det gravallvarliga där han alltid spelar son. Här är det Livets träd-varianten: den förlorade sonen som försöker leva upp till sin hårda far. Han gör det riktigt, riktigt bra.