Flera dirigenter beredda att öka andelen kvinnliga tonsättare
Vem är beredd att uppföra mera musik av kvinnliga tonsättare? Så här svarar fjorton dirigenter i HBL:s enkät.
Om det startade en kollektiv rörelse bland dirigenter som strävade efter att öka andelen musik av kvinnliga tonsättare på programmen vore de kvinnliga dirigenterna mest beredda att hoppa på tåget. Flera manliga dirigenter skulle också haka på, medan en del skulle vilja utvärdera kvaliteten först, visar HBL:s enkät.
Könsbalansen på orkestrarnas repertoar har debatterats flitigt de gångna veckorna i HBL och andra medier. I fredags publicerade HBL violinisten Mirka Malmis lista med tio verk som orkestrarna borde spela.
För att kartlägga intresset för att uppföra mera musik av kvinnliga tonsättare skickade vi ut en enkät till 25 dirigenter. I enkäten ställde vi en hypotetisk men konkret fråga:
Om det startade en rörelse bland dirigenter, som kollektivt och successivt strävade efter att öka andelen kvinnliga tonsättare på konsertprogrammen, skulle du vara beredd att dirigera minst ett verk av en kvinnlig tonsättare per säsong med Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester eller Tapiola Sinfonietta?
Ja, absolut!
De dirigenter som ställde sig mest positivt var de tre kvinnliga dirigenterna:
”Ja, absolut”, skriver Helsingfors stadsorkesters chefsdirigent Susanna Mälkki.
”Ja! Det finns många fantastiska verk skrivna av kvinnor!”, svarar Eva Ollikainen.
Anna-Maria Helsing svarar ja med tillägget att det måste gälla alla hennes konserter under en säsong, eftersom hon har alldeles för få konserter med nämnda orkestrar där hon skulle komma åt att påverka repertoaren. ”Men jag gör hela tiden vad jag kan för att få in musik skriven av kvinnor på repertoaren, både i Helsingfors och på alla övriga ställen där jag jobbar.”
Positiva män
Bland männen är många positiva, medan många också kommer med tillägg och reservationer.
Klaus Mäkelä, Tomas Djupsjöbacka, Janne Nisonen och Erkki Lasonpalo svarar alla entydigt ja.
Klaus Mäkelä tillträder nästa år som chefsdirigent för Oslofilharmonikerna och kommer efter slutförandet av Beethovencykeln nästa år att dirigera klart mindre i huvudstadsregionen. Han är ändå positiv till att dirigera verk av kvinnliga tonsättare vid sin nästa konsert i huvudstadsregionen.
Tomas Djupsjöbacka, dirigent för studentorkestern Ylioppilaskunnan Soittajat och första gästdirigent för Lapplands kammarorkester, skriver: ”Jag tänker inte på könet då jag läser partitur, så svaret är därmed ett klart JA”.
Janne Nisonen, chefsdirigent för Björneborgs sinfonietta, svarar också ja, men tillägger att den västerländska kulturens historia beklagligtvis är mansdominerad och att kvinnor under långa tidsperioder inte har haft tillgång till kabinetten. ”Fastän en kvinna i dagens samhälle har möjlighet att förverkliga sina ambitioner, har situationen så länge varit så pass förvrängd att det ännu krävs en hel del tid och arbete innan kulturfältet på riktigt är jämställt.”
Erkki Lasonpalo, konstnärlig ledare för Kemi stadsorkester och blivande chef för orkestrarna i S:t Michel och Villmanstrand, är den som mest öppet erkänner att han under studietiden inte fick lära sig värst mycket om kvinnliga kompositörer, ett hål som han numera försöker lappa.
Kvaliteten avgör
Dima Slobodeniouk, chefsdirigent för Sinfonia Lahti, svarar också ”definitivt ja”, men tillägger att han inte väljer verk på basen av tonsättarens kön. Om programhelheten till slut skulle innehålla tre eller fyra verk av en kvinna eller på motsvarande sätt musik av enbart manliga tonsättare vore han lika nöjd med resultatet. Av Slobodeniouks svar kan utläsas att han inte har någonting emot att dirigera kvinnliga tonsättare men att kvaliteten avgör, en linje som går igen hos flera av de svarande.
Dirigentprofessorn emeritus, HSO:s och RSO:s chefsdirigent emeritus och operachef emeritus Leif Segerstam skriver: ”jag skulle söka fram en kvinnlig komponists verk som jag kvalificerar för avlyssning i konsert, med rik nog upplevelsefenomenologi i utsurfningen”. Han tilllägger att ”det finns rikligt med kvinnohand valda toner att ta med i konsertknytkalasen”.
HSO:s, RSO:s och Nationaloperans chefsdirigent emeritus Okko Kamu är inne på samma linje. Han bedömer att ingen dirigent någonstans kan ha en negativ inställning till att uppföra musik av kvinnliga tonsättare. Kvaliteten avgör, men han bedömer att det troligtvis finns ”en massa musik som vi inte känner till, och som borde studeras med objektiva medel”.
Vill blicka framåt
Två dirigenter framför andra förordar en linje som bäst kan sammanfattas med orden ”låt oss se in i framtiden”:
Jaakko Kuusisto, chefsdirigent för Kuopio stadsorkester, skriver: ”Världen på 1800-talet såg ut som den gjorde, och man kan inte gå tillbaka och ändra på den. Det innebär att den klassiska musikens förflutna kommer att förbli mestadels manligt, hur mycket man än strävar efter att hitta tillsvidare okända kvinnliga kompositörer från den tiden.”
Kuusisto bedömer att orkestrarna nu står inför en utmaning som de inte nödvändigtvis kommer att kunna svara på i den grad som somliga förväntar sig. För att uppnå en jämn könsfördelning bland tonsättarna på programmen bedömer han att så gott som all ny musik borde vara skriven av kvinnor. ”Det tror
jag inte man vill börja med. Däremot är det mycket mera effektivt för den verkliga jämställdheten att de kompositörer som verkar NU blir behandlade på ett rättvist sätt.”
Jan Söderblom, konsertmästare i HSO och tidigare chefsdirigent för Björneborgs sinfonietta, är inne på samma linje. Han menar att utvecklingen långsamt går åt rätt håll, även om det kommer att finnas en enorm obalans i repertoaren, hur man än ser på saken. ”Att inom en nära framtid uppnå en sann balans är därmed en utopi på grund av bristen på symfoniska verk, skrivna av kvinnliga tonsättare.”
”Många bortglömda mästerverk (också av kvinnliga mästare) kommer ännu att upptäckas, men jag vågar påstå att de flesta redan spelas relativt regelbundet.”
”Det viktiga är därför att vi fokuserar på att nu uppmuntra alla barn, flickor precis lika som pojkar att följa sitt eventuella musikaliska kall och utveckla sin begåvning . ... Låt oss alltså se in i framtiden för att hitta lösningarna till förändringen.”
Går sin egen väg
John Storgårds, tidigare chefsdirigent för HSO, vill i likhet med Söderblom inte ansluta sig till någon kollektiv rörelse. ”Men det är lätt att konstatera att jag själv, varje säsong, dirigerar eller spelar verk av kvinnliga tonsättare.” Det gäller för Storgårds såväl med hans ”egna” orkestrar (Lapplands kammarorkester, BBC Philharmonic Orchestra och National Arts Center Orchestra i Canada) som under normala gästspelsperioder.
Storgårds radar upp en lång lista på tonsättare som han dirigerar denna säsong: Jennifer Higdon, Kaija Saariaho, Outi Tarkiainen, Lotta Wennäkoski, Judit Varga och Salina Fisher.
”Allt detta talar för sej själv, men jag vill samtidigt betona att alla mina val av verk vid mina egna konserter, samt verk och gästartister för mina egna orkestrar/festivaler, baserar sej enbart på konstnärligt kvalitets- och helhetstänkande samt en stor repertoarkännedom; inte på könsfrågor. Att jag dock samtidigt håller ett öga på att både manliga och kvinnliga kompositörer/solister/gästdirigenter finns med i bilden, varje säsong, är en självklarhet.”
Stöder kolleger
Hannu Lintu, Radions symfoniorkesters nuvarande chefsdirigent och Nationaloperans blivande dito, skriver att han innevarande säsong dirigerar tre verk av kvinnliga tonsättare och att mängden inte ser ut att minska. ”Fast initiativet
i sig är gott kan jag inte delta i något projekt som förbinder orkestern eller Rundradion vid innehållsmässiga uppgörelser för flera år framöver.” Lintu säger sig ändå vara beredd att efter bästa förmåga stödja en kollega som vill vara med om det här.