Ödesmättade sånger om sånger
Sånger om sånger är ett återkommande och omtyckt tema i orkestervärlden i dag. Under HSO:s fredagskonsert hördes flera olika orkestersånger.
KlassIsKt
Helsingfors stadsorkester
Dirigent Jukka-Pekka Saraste, nora Gubisch, mezzosopran. Henze, Berio, tjajkovskij. Musikhuset 20.9.
Tyska tonsättaren Hans Werner Henzes (1926–2012) orkesterfantasi Erlkönig var en ny bekantskap för mig. Verket är skrivet efter Goethes dikt och Schuberts opus 1 som en del av baletten Le fils de l’air (Luftens son 1962/1996). Goethes mångtydiga dikt handlar om en far och hans son som rider hemåt i nattlig storm. I mörkret ser sonen hur älvakungen frestar honom med evig glädje. Tyvärr tror fadern inte på sonens allt mer uppskrämda prat och då de äntligen kommer hem vilar sonen död i faderns armar.
På stadsorkesterns konsert i fredags fick Henzes Erlkönig sin Finlandspremiär och det finns kanske en orsak till att verket inte spelas oftare. Stycket har alldeles för många ingredienser och fick mig omedelbart att tänka på ett soundtrack till en film i stället för en orkesterfantasi. Utan tvekan kunde man uppleva rädsla och förfäran i Henzes färgrika orkestrering, men det fanns inga återkommande motiv eller teman att ta tag i. Det kan hända att Erlkönig fungerar bättre som en del av baletten med dans, men tyvärr inte som självständigt konsertnummer.
Sånger från hela världen
Nora Gubichs förmåga att kommunicera med sin publik väckte verkligen Luciano Berios sånger till liv och hennes varma och förträffliga sångröst passade perfekt i just dessa sånger som härstammar från Förenta staterna, Frankrike, Sardinien, Sicilien och Armenien. Berio skrev sina folksånger för ex-hustrun Cathy Berberian men egentligen är de inga folksånger. De första två, Black is the Colour och I Wonder as I Wander baserar sig på tonsättaren John Jacob Niles (1892–1980) versioner av traditionella melodier. Sångerna La donna ideale och Ballo skrev Berio själv redan år 1947 till texter av folkdikter från Genua och Sicilien. I Loosin yelav fick man plötsligt uppleva Gubischs operaröst, lite som om hon hade börjat sjunga Carmen i stället för Berio. I andra satserna kunde hon föra fram de olika berättelserna om äktenskap, kärlek, och ungdom.
”Jag har omtolkat sångernas rytm och harmoni, alltså på sätt och vis komponerat dem på nytt”, berättade Berio. ”Orkesterpartiet är viktigt: det skall understryka sångernas expressiva och kulturella rötter, alltså inte endast sångernas etniska ursprung utan också deras autentiska historiska bruk.” Visst spelade stadsorkestern en stor roll genom att skapa en färgrik och mångsidig atmosfär.
Jag har då och då funderat varför en renommerad orkester som Helsingfors stadsorkester inte kan satsa mera på programbladstexterna. Särskilt texten om Tjajkovskijs femte symfoni saknade verkligen substans. Sarastes tolkning tog ändå symfonin till en helt ny nivå för mig. Det återkommande ödesmotivet är ett citat ur Mihail Glinkas opera Livet för tsaren där det beledsagar orden ”försjunk inte i sorg”. Motivet ändrar form under hela symfonin som börjar i e-moll och slutar femtio minuter senare i triumferande E-dur. Saraste vågade och första satsens ödesmotiv blev riktigt olycksbådande och sorgligt, och han utvann enorma dynamiska konstraster ur orkestern. Särskilt andantesatsen, som blev långsammare än brukligt, var den vackraste som jag har hört. Valthornen sjöng som om det varit en Pucciniaria och varje ton var noggrant utformad.