Jag känner mig ensam när…

… ja, när känner jag mig plågsamt ensam? I medelålderns sena rusningsår med barnbarn som behöver sin mormor, med åldrande eller sjuka vänner och med ett jobb som tar all den tid i anspråk som jag släpper från mig är den lyxiga ensamheten, min egentid, en nåd att längta efter.

Men den plågsamma ensamheten då, den som isar hjärtat, när känner jag den?

Eftersom min arbetsplats just nu håller på med ett projekt där man försöker tackla den ensamhet som allt fler stadsbor lider av, talar vi mycket om ensamhet kring kaffebordet. Någon känner sig ensam eftersom hen saknar en livskamrat. En annan saknar släktband som har brustit. Jag känner att jag har modiga personer omkring mig. Det är ingen lätt sak att erkänna att ensamheten gnager på självförtroendet.

Det som verkligen får mig att känna mig ensam är de händelser i livet som jag på något plan skäms för. Det jag känner att jag inte kan dela eftersom det är alltför skämmigt – och alltför privat. De känslor jag kan formulera i ord blir inte outhärdliga, även om jag fysiskt sett kan vara ensam. Men det jag djupast inne skäms för, misslyckandet som jag knappt ens vågar kännas vid inför mig själv, binder mig i en ofrivillig och skoningslös ensamhet. Sveken, det dåliga omdömet, den självpåtagna offerrollen blir mina fångvaktare.

Någon hurtfrisk väg ut ur den skamfyllda ensamheten har jag inte att komma med. Om det fanns en enkel väg ut ur ensamheten skulle inte så många människor känna sig ensamma. Ändå tror jag att det går att komma ut ur isoleringen, en fot i taget. En medmänniska som lyssnar kan vara första steget för någon. Beslutet att förlåta både sig själv och de andra ett annat. Att medvetet vända på frågan och vägra definieras av misslyckande.

När känner du dig bekräftad?