I dag tänker jag rädda liv

En av årets bästa dagar är här. Jag sätter ribban allra högst uppe – i dag tänker jag förändra någons liv.

Inte bara över klimatet, utan ångest över hela världen. Får man ha det som vuxen eller borde jag ha blivit cynisk vid det här laget?

Ångesten tar sig fysiskt uttryck i en kall kramp runt hjärtat. Krampen förlamar mig när jag läser vad en vän skriver från kriget i Jemen: att det värsta med de saudiska bombattackerna är att höra barnen som gråter. När jag läser om rohingyerna som tvingats fly från sitt hemland Myanmar, där fredspristagaren Aung San Suu Kyi är statsöverhuvud. När president Donald Trump låter skilja barn från sina föräldrar vid gränsen till USA. När vårt eget Migri gör tummen ned tre gånger på raken till en ung man som har lärt sig tala våra språk och har ett heltidsjobb som finländare inte vill ha.

Ångesten paralyserar mig i allt från några minuter till en timme, men aldrig mer än så. För jag är optimistisk nog att tro att just jag kan göra skillnad. Låter det naivt? Säkert, om du råkar vara cyniker.

Men åtminstone i dag tänker jag och tusentals andra finländare dämpa ångesten, bevisa något för oss själva och andra. Vi ska rädda liv – och dessutom ha roligt samtidigt.

LISA FORDELL

Journalist

Finlands mest välkända insamling, Hungerdagen. För fjärde året i rad står jag i min Röda Korsetväst och med insamlingsbössan i handen utanför kassorna till en stor mataffär. För mig är några av årets bästa dagar här.

Att vara insamlare är att ta på sig en roll. Jag är frivilligarbetaren, medmänniskan, rödakorsaren. Det kräver lite mod, men inte mycket. Den röda västen och insamlingsbössan ordnar det mesta – ryggen blir rakare, blicken klarare och ger mig mandat att öppna munnen i ett hej till en främling.

Att vara insamlare är att också dämpa ångesten hos andra. Hos den äldre kvinnan som under fjolårets insamling grät över barnen i Syrien

”Det kräver lite mod, men inte mycket. Den röda västen och insamlingsbössan ordnar det mesta – ryggen blir rakare, blicken klarare och ger mig mandat att öppna munnen i ett hej till en främling.”

men samtidigt gjorde vad hon kunde göra för att påverka. Hos den ensamstående mamman som beklagade att hon inte kunde ge så mycket pengar men undrade hur Röda Korset kan hjälpa hennes familj.

Att vara frivilligarbetare är också att, ibland men ändå förvånansvärt sällan, bli avspisad av människor som har en helt annan syn på världen än jag. Att bli road – jag undrar om kvinnan som jag hälsade på två dagar i rad i fjol kommer att gå förbi mig nu igen och besvara mitt hej med sitt nej.

kan också vara att lära ut empati och civilkurage till barn. Tusentals elever runtom i Finland går med insamlingsbössa i sin skola eller hör sin peng klirra i en insamlingsbössa just i dag.

Också mina barn är med mig i köpcentret för fjärde året i rad. Det första året tyckte sexåringen att det var roligast att dela ut tack-klistermärken, men nu är det resultat som gäller. Han vill känna hur insamlingsbössan blir så tung att han knappt orkar hålla upp den längre, se tjugolappar och kanske till och med femtiolappar slinka ner. Han hoppas att han lyckas samla ännu mer pengar än i fjol för han vet att det tyvärr finns barn som inte har det lika bra som han och hans lillasyster. När insamlingen är över räknar vi om hans resultat i hur det hjälper barn rent konkret. I fjol kunde han stoltsera med rent vatten för 12 barn i ett helt år och antibiotikakurer till 96 barn.

Att vara insamlare är att vara en länk i att förändra en medmänniskas liv. I Jemen, Syrien, Myanmar, Moçambique. I Finland.

Låter det fortfarande naivt?