Lokal löneförhandling – vad är det?

Finlands avtalssystem upplevs som dubbelt ojuste av många oorganiserade småföretag. Antalet sådana företag uppgår till cirka 50 000, medan ungefär 20 000 är med i arbetsgivarorganisationer och kan därmed påverka kollektivavtalens innebörd. Dessa 50 000 småföretag måste på grund av allmängiltigheten följa kollektivavtal vars innehåll de inte kan påverka, skriver Juhana Vartiainen.

Slagordet ”lokala avtal” (”paikallinen sopiminen”) har på sistone ofta upprepats i den finländska politiken. Lokal förhandling var en central tvistefråga under Juha Sipiläs statsministerskap.

Det finns dock inte många som vet vad dessa frågeställningar egentligen handlar om. Om Rinne-regeringen skulle främja lokala löneavtal, vad skulle den egentligen göra? Vad borde man lagstifta om?

Finlands lönesättningsmodell med sin stringenta allmängiltighet avviker generellt från den skandinaviska familjen. Det är oundvikligt att frågan om allmängiltigheten kommer att dyka upp på den politiska agendan under de närmaste åren. Men frågan om ”lokala förhandlingar” har på sistone främst handlat om något annat. Här avser man de oorganiserade småföretagens möjligheter att föra förhandlingar och träffa lokala avtal på samma sätt som de företag som är medlemmar i arbetsgivarorganisationer och därmed parter i kollektivavtalen.

”Det finns löntagare som inte känner till sina rättigheter och som av listiga arbetsgivare kan luras till ogynnsamma arrangemang.”

JUHANA VARTIAINEN är politices doktor (nationalekonomi), riksdagsledamot (Saml) och tidigare chef för Statens ekonomiska forskningscentral Vatt.

Finlands avtalssystem upplevs nämligen som dubbelt ojuste av många oorganiserade småföretag. Antalet sådana företag – som ibland pejorativt betecknas som ”vilda” men som jag här kallar för ”fria” – uppgår till cirka 50 000, medan ungefär 20 000 är med i arbetsgivarorganisationer och kan därmed påverka kollektivavtalens innebörd (här räknar vi endast arbetsgivarföretag och exkluderar enmansföretag som inte har några anställda). Dessa 50 000 småföretag måste på grund av allmängiltigheten följa kollektivavtal vars innehåll de inte kan påverka.

Detta har ofta motiverats genom att alla företag måste ha likadana villkor. Det finns dock ytterligare ett element i lagstiftningen som gör att fria företag i själva verket har sämre villkor. Man har i flera arbetslagar gjort det möjligt att genom kollektivavtalen pruta på arbetsmarknadslagstiftningens minimibestämmelser. Man kan exempelvis justera söndagsöversättningen eller avtala flexibelt om arbetstider eller dylikt. Dessa lagar tillåter också att kollektivavtalsparterna delegerar sådana frågor till företagsnivån, så att man kan lokalt avtala om ”sämre” villkor för personalen om personalen eller dess representanter så vill göra.

Arbetslagstiftningen förbjuder dock fria företag explicit sådana lokala förhandlingar. Lite förenklat kan man alltså säga att de oorganiserade företagen bara drabbas av kollektivavtalens förpliktelser men kan inte njuta av de friheter som kollektivavtalen tillåter. Detta upplevs som extremt ojuste hos många småföretag.

Det är vanligt i det övriga Norden att kollektivavtalen tillåter avvikelser från minimibestämmelser och att oorganiserade företag på så sätt har ett mindre handlingsutrymme. Detta balanseras dock i de andra nordiska länderna av att det inte finns någon allmängiltighet och fria företag har således friare händer i många andra avseenden.

Frågan är knepig eftersom den rådande finska lagstiftningen delvis kan motiveras med goda intentioner men delvis handlar om fackoch arbetsgivarförbundens nakna vilja att göra livet svårt för fria företag.

Den ”goda” motiveringen är att personalens representation och förhandlingsstyrka i ett litet företag kan vara bristfälliga om det inte finns någon stark fackklubb med en ombudsman på plats. I vissa fall stämmer detta. Det finns löntagare som inte känner till sina rättigheter och som av listiga arbetsgivare kan luras till ogynnsamma arrangemang.

Detta är ett problem som kan åtgärdas på många sätt. Man kunde till exempel lagstifta om att personalen måste få en gedigen representation och att innehållet i de lokala avtalen måste kunna granskas av fackförbundet och arbetsgivarförbundet som står för kollektivavtalet. I Tyskland erbjuder statsmakten subventionerad utbildning i arbetsmarknadslagstiftning för personalens representanter.

Ett centralt element i Sipilä-regeringens program var att man skulle utvidga de lokala avtalsmöjligheterna till fria företag. Detta försök misslyckades dock tyvärr totalt. Orsaken var fackförbundens stenhårda krav att den lokala förhandlingen endast bör kunna föras av en fackligt organiserad ombudsman, om kollektivavtalet så bestämmer, och att endast fackliga medlemmar ska kunna vara med och påverka valet av personalens representanter.

Ur småföretagens synvinkel var detta krav dock fullständigt orimligt. I många små bolag fungerar samarbetet mellan personalen och ledningen bra, och det är ett helt orimligt krav att någon eller några av personalen skulle tvingas ansluta sig till facket och att endast de fackligt anslutna skulle kunna vara med när man fattar beslut om arbetsplatsens ärenden.

Denna bittra motsättning gjorde att Sipiläregeringens ambitioner kring lokala förhandlingar åkte i diket. Fackets villkor för acceptansen av konkurrenskraftsavtalet var att regeringen lade ner sina ambitioner om utvidgade avtalsmöjligheter för fria företag, och näringslivets EK visade sig vara FFC:s bundsförvant i denna sura mangling.

Med tillräckligt god vilja borde man kunna göra ett nytt försök här. Det finns utvägar. En konstruktiv kompromiss vore att lokala avtal kunde träffas även av oorganiserad personal, men att fackförbundet – vars kollektivavtal definierar mandaten för lokala avtal – skulle kunna inspektera avtalet. I samma veva kunde man kräva att ett företag skickar de lokala personalrepresentanternas namn till fackförbundet, som därefter skulle kunna försöka rekrytera dessa personer som medlemmar.

Om regeringen Rinne var i stånd att lösa denna extremt sura tvistefråga, skulle den förtjäna mångfaldiga applåder.