Nytt med dockor, men också lite gammal skåpmat
Wasa Teaters Spelman på taket är en snygg jubileumsföreställning som blandar underhållning och humor med djupaste allvar och en sats uthälld mjölk. Sånginsatserna håller god kvalitet, skriver Maria Sandin.
MUSIKAL
Spelman på taket
Manus: Joseph Stein. Sångtexter: Sheldon Harnick. Musik: Jerry Bock. Översättning: Gösta Bernhard. Regi: Markus Virta. Scenografi: Jani Uljas. Kostym: Linn Wara. Koreografi: Miguel-Angel Fernandez. Ljus: Tobias Lönnquist. Ljud: Dennis Lindén. Mask: Anna Vesterback. Dockkonstnärer: Pia Kalenius, Merja Pyhönen. Orkester: John Alén/Petri Judin, Patrik Lax, Alexei Meidzof, Ralf Nyqvist, Eero Paalanen, Tobias Udd. I rollerna: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Mats Holmqvist, Thomas Lundin, Sannah Nedergård, Filip Ohls, Tove Qvickström, Tom Salminen, Carola Sarén, Astrid Stenberg, Ksenia Timoshenko, Maria Udd. Premiär på Wasa Teater 21.9.
■ Spelman på taket hör till de klassiska Broadway-musikaler man kan räkna med att få se på någon inhemsk scen. Wasa Teater satte upp den 1990 och nu är det dags igen. Kanske inte det mest spännande av pjäsval för en jubileumsföreställning – teatern fyller 100 år och inviger samtidigt sitt nyrenoverade teaterhus, som bland annat kan skryta med Nordeuropas modernaste ljudteknik.
Mycket är förstås sig likt i den fiktiva lilla ryska byn Anatevka. Invånarna håller hårt på sina judiska och patriarkala traditioner, även om tiderna förändras också där och gamla tänkesätt ifrågasätts av en yngre generation. Mjölkutköraren Tevje, gestaltad med substans och värme av Mats Holmqvist, sjunger sitt eviga ”Om jag var en rik man, didididididiludidann”, och det bjuds på idel välbekant musik framförd av en sexmannaorkester under kapellmästaren och pianisten Ralf Nyqvists ledning.
På en punkt skiljer sig uppsättningen från andra. Med inspiration från exempelvis musikalkomedin Avenue Q har gästregissören Markus Virta lagt till ett element: dockteater. Inte bara som pikant krydda, utan som en central, integrerad del av berättandet. För flera av skådespelarna (bland andra Jonas Bergqvist, Thomas Lundin, Tove Qvickström) innebär det att de inte bara ska agera, sjunga och dansa; de ska dessutom samtidigt hantera människostora men benlösa dockor och få dem att smälta in i ensemblen. Bra lyckas det, tack vare coachning från dockmakaren Pia Kalenius och instruktören Merja Pyhönen.
Arrangerade äktenskap
Det är en snygg föreställning som blandar underhållning och humor med djupaste allvar och en sats uthälld mjölk. Sånginsatserna håller god kvalitet, både i solon och unisont. Dockgestalterna, med groteska ansikten och något karikerade röster, står för mycket av komiken. Ibland är den kanske inte helt i samklang med hur docklösa roller spelas; en lite skavande diskrepans. Och när Carola Sarén gör den beskäftiga äktenskapsmäklerskan Yente känns dockan hon håller framför sig som en onödig dubbelexponering.
I en amerikansk musikal från 1964 som utspelar sig 1905 är det väl i någon mån ofrånkomligt att viss tematik smakar lite gammal skåpmat. Större delen av intrigen handlar om att gifta bort flickor. Inte bara en eller två gånger utan tre brottas Tevje och hustrun Golde (Maria Udd) med döttrar (Ksenia Timoshenko, Sannah Nedergård, Astrid Stenberg) som trotsar sin far och seden med arrangerade äktenskap genom att vilja välja män själva. Den ena till råga på allt en icke-jude.
Antisemitism och pogromer
Bilden av en knaper tillvaro med strikta regler förstärks av Jani Uljas scenografi, där bräder bildar strama mönster som samtalar med den murriga looken i Linn Waras kostymering och besjälas av ljusdesignern Tobias Lönnquists färgmåleri.
Det finns scener som bränner till också. Då handlar det om antisemitism och pogromer. Eller förtryck, förnedring, förföljelse och exil i vidare mening. Ett hot tornar upp sig ovanför Anatevkaborna i form av en gigantisk maktens representant med grym uppsyn. Och när de sista sångnumren sjungits, de sista dansstegen tagits, är de lustiga teaterdockorna inte längre en källa till skratt. Tvärtom. På slutet är det de som står för en liten chockeffekt, ackompanjerat av sorgsna toner från en ensam spelmans violin.