Tragedi efter avslag på asylansökan
– Nathanael var ett praktexempel på hur bra det kan bli. Ändå skickar man honom tillbaka. Jag hänger inte med. Något har gått sönder i systemet, säger Matti Aspvik om fallet Nathanael, som väcker sorg i Svenskfinland.
22-åriga Nathanael som flytt från Afghanistan jobbade som snickare i Nykarleby när han för andra gången fick avslag på sin asylansökan. Beskedet ledde till att han tog sitt liv.
– Att Nykarlebyborna nu talar om Nathanael som vår pojke säger något om engagemanget och känslorna, säger Matti Aspvik.
Han skrev ett blogginlägg om fallet som skakat Österbotten.
22-åriga Taher, eller Nathanael som han ville kalla sig, tog sitt liv vid älven i Nykarleby natten till tisdag. Hans fall har väckt mycket stor uppmärksamhet och kastat sökarljuset på integration och den hopplöshet och desperation som ett negativt beslut och en lång asylprocess kan leda till.
– Vår sorg berör inte bara oss utan hela Finland, sade Maria Palm, ordförande för Nykarlebys stadsstyrelse till Österbottens Tidning under den sorgemanifestation som ordnades i torsdags i staden.
Att Nykarlebyborna nu talar om Nathanael, som kom från Afghanistan, som vår pojke säger något om engagemanget och känslorna, menar Matti Aspvik.
Aspvik ansvarar för en arbetskraftsutbildning i Jakobstad. Till den kommer ny- och långtidsarbetslösa, tidigare och nuvarande missbrukare, invandrare. En del av de här är människor som har svårt att komma i gång med livet. Här får eleverna lära sig grunderna i att bygga och man satsar på praktikplatser som ger uppmuntran.
– Vi letar efter praktikplatser som är flexibla och där pengarna inte betyder allt. Jag har mött företag som tröttnat på en praktikant efter två dagar och kastat ut personen, säger Aspvik.
För några år sedan kom Matti Aspvik i kontakt med Nathanael och hans kompis då de gick på utbildningen. I ett blogginlägg som sprids raketsnabbt i Svenskfinland beskriver han de unga så här:
”De kom varje dag med en tidig buss från Nykarleby och gick från busstationen till Alholmen där vår skola finns. De plockades ofta upp på vägen där de ofta gick i köld och snörusk. Aldrig klagade de över våra ”omständigheter”.
Lärde sig finska och lite svenska
Han beskriver Nathanael som en varm, trevlig, social, glad, artig och respektfull kille som fick jobb på ett snickeri redan innan utbildningen var klar. Han hade lärt sig finska och kunde lite svenska.
– I Nathanaels fall var det så lätt att mäta graden av integration. Han var ett praktexempel på hur bra det kan bli.
Matti Aspvik känner en oerhörd sorg över att en människas lyckade integration ser ut att väga så lätt i myndigheternas ögon.
– Nathanael kom hit som minderårig, utbildade sig och fick jobb, skapade sig ett sammanhang och en familj, hade stöd, goda relationer till arbetsgivaren och visade på alla sätt motivation under sin resa. Ändå väljer man att skicka honom tillbaka. Jag hänger inte med. Något har gått sönder i systemet.
Aspviks tankar går till de eldsjälar som tagit Nathanael under sina vingar i Nykarleby och som ser honom som sin son. Själv träffade han Nathanael under de 4–5 månader som han gick på utbildningen och efter det sporadiskt när de stötte på varandra på stan.
– Man hann skapa en relation och ta del av hans rädslor, ångest, trötthet och berättelser om hur svårt det var att sova på natten. De stunderna kommer tillbaka nu.
Få en familj
Matti Aspvik talar om ett klimat som hårdnat, och att det på vissa håll finns ett förakt för marginaliserade. Både mot dem som kommit hit till Finland och mot dem som vuxit upp här.
– Varje dag ser jag via mina elever att empatin försvunnit och att man inte vill komma tillräckligt nära.
Många kanske tänker att det räcker med att det finns någon med lön som jobbar med marginaliserade och med integration.
– Men det största behovet finns efter klockan 16. Man kan inte skapa en familj med skattemedel.
De hårda attityderna kommer delvis, tror han, från att vi lever genom våra skärmar.
– Så många saker skulle kunna
Nathanael kom hit som minderårig, utbildade sig och fick jobb, skapade sig ett sammanhang och en familj, hade stöd, goda relationer till arbetsgivaren och visade på alla sätt motivation under sin resa.
förändras genom att sätta sig ned vid ett kaffebord. Efter ett sådant möte kan man inte skriva något elakt om en person på sociala medier.
Aspvik säger att det förekommer lögner och försök att utnyttja systemet både bland invandrare och infödda.
– Jag har hört människor säga att de är ledsna och bedrövade när de hör om landsmän som skryter om hur de lyckats lura systemet och över att de lever ett dubbelliv. Vi har också sett att det kan komma farliga människor in i vårt land, men nu senast kom de ju från Sverige.
Han tycker inte att myndigheterna enbart ska fokusera på att hjälpa dem som verkligen behöver det. Man behöver definitivt få bukt med fusket. Men det går att göra båda samtidigt.
– Vi kan inte utgå från rädsla när vi skapar vårt system för vem som får stanna och inte. Då söker vi efter orsaker varför någon ska kastas ut i stället för att försöka se varför någon behöver få stanna.
Matti Aspvik säger att vi inte kan sätta ett pris på ett människoliv.
– Genom att ställa sådana gränser där man säger att vi inte får vara naiva har vi genast satt en prislapp på en människa. Då är vi på en mycket farligare väg än någonsin. Då förvandlas vi till dem vi försöker skydda oss mot.
– Nu behöver man vara högljudd och tydlig. Det måste göras något. Det handlar om människoliv. Och det är inte första gången det händer.