Tempelplatsens kyrka har diskuterats i 50 år
Det var en Guds lycka att ingendera av de två första arkitekttävlingarna för kyrkan på Tempelplatsen genomfördes, enligt kyrkoherden Hannu Ronimus. Han menar att endast resultatet av den tredje tävlingen, med den nuvarande unika arkitekturen som följd, kunde väcka sådan outsinlig nyfikenhet för byggnaden. Förutom att besökarsiffran toppar alla inomhussevärdheter i Finland hoppas Ronimus att varje besök öppnar förståelse för andra religioner.
När kyrkan uppfördes var dock uppståndelsen stor, församlingsmedlemmar skrev ut sig ur kyrkan, studenter målade Biafra på väggarna och kostnaderna fick kritik. I år fyller Tempelplatsens kyrka 50 och man räknar med 900 000 besökare.
Få kyrkor i Finland har en så omväxlande historia som Tempelplatsens kyrka i Tölö. Kritiken var hätsk när byggnadsarbetena kom i gång på 1960-talet men i dag är kyrkan en av våra allra största sevärdheter med 850 000 besökare i fjol. Nu fyller kyrkan 50 år.
Ruljangsen i Tempelplatsens kyrka på krönet av Fredriksgatan i Helsingfors motsvarar verksamheten i ett mindre företag i Finland. Under sommaren då besökarströmmen till kyrkan är strid sysselsätter församlingen fyrtio guider som tar emot turisterna och lotsar runt i herrens hus.
– Visserligen kommer de flesta, oavsett egen religion eller övertygelse, för att uppleva byggnaden, arkitekturen och den speciella stämning en byggnad insprängd i berget bjuder på, men vi vill gärna tro att upplevelsen i den unika kyrksalen samtidigt öppnar upp för förståelse för andra trosläror. Man kan säga att Tempelplatsens kyrka bokstavligen är en öppen och fördomsfri kyrka som hälsar alla välkomna, säger kyrkoherden Hannu Ronimus.
Tempelplatsens kyrka ingår vid sidan om Mejlans respektive Tölö kyrka i den finskspråkiga församlingen Töölön seurakunta.
Det är inga obetydliga mängder människor som vill besöka kyrkan, under den livligaste säsongen kommer bussarna lastade med passagerare från de stora kryssningsfartygen och ibland kan det handla om upp till tiotusen per dag.
Mest från Asien
Majoriteten är asiater, främst besökare från Kina, Japan och Sydkorea men också Tyskland och USA är välrepresenterade. Någon statistik över besökarnas ursprung för man inte, men man har koll på antalet. Så sent som i veckan bokfördes 800 000 besökare hittills i år. Prognosen för 2019 är att nå över 900 000.
Samtidigt som turistmängden är massiv är driftsgraden, om man nu kan säga så om en kyrka, den högsta i Finland. Församlingen har 28 000 medlemmar men i kyrkan ordnar man nästan 400 musikaliska evenemang varje år. De drar ofta fullt hus.
För några år sedan införde församlingen en inträdesavgift på tre euro för utomstående besökare som turister. Åtgärden väckte kritik, men åtminstone en del av intäkten på 2,5 miljoner används för att bland annat avlöna guiderna och städa kyrkan varje morgon. Så här många besökare lämnar spår. Genom intäkterna har församlingen även haft möjlighet att bredda familjerådgivningen och till exempel engagera sig i sjukhussjälavård.
Till den dagliga agendan i kyrksalen hör att musiken ljuder också under de mest turistintensiva besöksdagarna.
– För musiken står våra pianister eller kantelespelaren. Strävan är framför allt att folk ska kunna njuta av den utomordentliga akustiken samtidigt som den finstämda musiken manar till tystnad. Musiken dämpar också något av sorlet som oundvikligen uppstår när så många människor vistas i rummet samtidigt, säger Anni Saviniemi som är chefsguide i kyrkan. Hon berättar att responsen på kyrkan överlag är översvallande positiv och entusiastisk. Ironiskt nog gäller kritiken trängseln.
– Jag rekommenderar alla enskilda besökare att komma på eftermiddagen då det är lugnare här.
Kyrkan är primärt församlingens kyrka där man håller mässa, förrättar vigslar, dop och jordfästningar. Under privata tillställningar är kyrkan stängd för besök av utomstående.
– Vi uppdaterar vår hemsida varje vecka och anger exakta öppettider, säger Anni Saviniemi och uppmanar att kolla www.temppeliaukionkirkko.fi.
Tredje gången gillt
Även om Tempelplatsens kyrka färdigställdes 1969, och invigdes 28 september samma år, har platsen varit öronmärkt för ett herrens tempel sedan 1906 då Helsingfors stad reserverade bergknallen för en kyrka. Av den orsaken fick både Tempelplatsen och Tempelgatan sina namn länge innan kyrkobyggnaden kom till.
Den första arkitekttävlingen hölls redan 1932, men inget av förslagen väckte någon större entusiasm. Vid den följande tävlingen 1936 var man inte heller helt ense om resultatet. Professor J.S. Sirén, som har ritat Riksdagshuset, kom på tredje plats. Hans katedralliknande kyrkobyggnad fann nåd hos såväl församlingen som kyrkofullmäktige och man beslöt att genomföra projektet. Byggarbetena kom i gång i november 1939.
I hela tre novemberdagar hann man spränga och schakta berget, sedan bröt Vinterkriget ut.
– Folk som bodde i grannkvarteren trodde att kriget hade brutit ut när de första laddningarna sprängdes, säger Hannu Ronimus.
”En Guds lycka”
Efter andra världskriget tog återuppbyggnadsarbetet vid och det fanns varken ork, resurser eller möjligheter att satsa på en ny kyrka i Helsingfors. Men i början av 1960-talet var tiden mogen för en tredje arkitekttävling som resulterade i 67 bidrag. Juryn var den här gången enhällig bakom förslaget ”Kivikirkko”, stenkyrkan som framställdes av arkitektbröderna Timo Suomalainen och Tuomo Suomalainen.
Men där juryn såg det djärva och unika greppet att utnyttja berget, omgivningen och terrängen var reaktionerna varken inom församlingen eller bland allmänheten odelat nådiga.
– Jag tycker man kan säga att det var en Guds lycka att kyrkoprojektet sköts upp i två tidigare omgångar. Men det var nära ögat också på 1960-talet. I kyrkostyrelsen avgjorde ordföranden då rösterna föll 44– 44, säger Ronimus och bekräftar att en del församlingsmedlemmar skrev ut sig ur kyrkan på grund av byggnadens arkitektur.
Siréns katedralkyrka i all ära, men det är uttryckligen bröderna Suomalainens karga formspråk, kyrkans placering inne i berget, sprängstenen som element i arkitekturen och kupolen jämte akustiken som har lett till att byggnaden är en sevärdhet av mått.
Till debatten drog dagspressen sitt strå till stacken genom att skriva om en bunker avsedd att mota djävulen i grind och man beskrev gärna investeringen som skyhög. I verkligheten kostade kyrkan 4 miljoner mark, vilket enligt Finlands Banks valutaomvandlare motsvarar mellan 6 och 7 miljoner euro, och var på den tiden inte dyrare än en ny skolbyggnad.
Biafra på väggen
Byggnadsarbetena kom i gång 1968 och den konfliktfyllda uppmärksamheten kring i synnerhet kostnaderna fick också en kristlig studentförening med Seppo Kjellberg i spetsen att reagera. Natten mellan 16 och 17 juli 1968 målade han och nio andra studerande texten Biafra på elva olika ställen på berg och betongväggar på det pågående bygget.
1967 hade Biafra brutit sig ut som självständig republik ur Nigeria som vägrade acceptera dess självständighet. Konflikten utmynnade i att Nigeria år 1968 bestämde att svälta ut Biafra, och omringade landet med en humanitär katastrof som följd. Man räknar med att minst ett par miljoner människor dog i konflikten, som utmynnade i att Biafra kapitulerade 1970.
Studenternas aktion sammanföll med allt från studentrevolten i Paris till ockupationen av Gamla studenthuset i Helsingfors. Den europeiska studentradikalismen förebådade en ny, mera medveten och politiserad värld.
Seppo Kjellberg och hans kamrater dömdes till böter som varierade mellan 10 och 100 mark, och fick ersätta rättegångskostnaderna med 160 mark var. Aktionen hade ändå väckt sympatier, kanske öppnat ögon, och en stödtrupp som engagerade också präster och biskopar samlade ihop pengarna.
Tio av texterna Biafra tvättades bort, men någon, ingen vet vem, har haft sinnesnärvaro att värna om en version av Biafra som finns kvar på bergväggen i en servicekorridor bakom själva kyrksalen. Målarfärgen har bleknat men texten är tydlig.
Folk som bodde i grannkvarteren trodde att kriget hade brutit ut när de första laddningarna sprängdes.
Hannu Ronimus, kyrkoherde