Varv med långa anor och stort flyt
På de platta österbottniska slätterna tillverkas segelbåtar som de flesta bara kan drömma om att äga. Här jobbar flera generationer båtbyggare som hör till världens proffsigaste. Den inhemska båtbyggartraditionen i Jakobstad har de senaste åren övergått i utländsk ägo, men det är fortfarande ortsborna som bygger. – Här har vi alltid haft tall och tjära. Vi behövde fartyg för att exportera tjäran, och så kom skeppsbyggandet i gång i nejden, säger försäljningschefen Marcus Jungell på Baltic Yachts.
Det sägs att en seglare är lycklig två dagar i sitt liv: den dag han köper en båt och den dag han säljer den. Det gäller inte för de österbottniska lyxvarven Nautor och Baltic Yachts. De säljer livslånga drömmar där priset egentligen inte spelar någon roll.
Ibland önskar sig kunderna en kristallkrona under ruffen, en flygel i salongen eller en löpmatta på akterdäck. Eller en stor solterrass som går att fälla ut direkt från kaptenshytten, rakt i sidan av skrovet där ingen båtkonstruktör ens i sin vildaste fantasi skulle placera in ett hål.
Men på Alholmens varv några kilometer norr om Jakobstads centrum finns inga önskningar som inte går att uppfylla.
Det är här drömmarna till havs blir till verklighet.
De mäts i fot, ett mått som berättar hur lång båten är, och i detaljer som bekvämlighet, material och utrustning. För att bli världens vackraste, lättaste och snabbast seglande lyxyachter.
– Vi säger aldrig nej då någon kommer till oss med sina drömmar, säger Kjell Björklund, operativ direktör på det österbottniska varvet Nautor.
– En kund önskade exakt samma inredning som i sina amerikanska bilar. Det försökte jag avvärja, men han flög in ett eget team av inredare med påföljden att det såg alldeles katastrofalt ut. Jag bad kunden komma över och bedöma själv, vilket han gjorde. Bränn alltihop och gör om det enligt era visioner, sade han. Det var antagligen den dyraste brasa vi haft, fyra miljoner gick upp i rök.
Den senaste beställningen i Nautors hall är en 125-fotare som, enligt kundens önskemål, ska slå hastighetsrekordet över Atlanten. Den ska gå snabbare än 40 knop (kring 74 kilometer i timmen) och måste därför bli extremt lätt. Allt byggs i kolfiber och vartenda gram ombord räknas.
– Ni får se, men inte fotografera, säger Björklund när han guidar in oss på varvsområdet.
Vi är här för att ta del av världspremiären av nya Swan 48:an, den legendariska modellen som redan 1971 erbjöd jordenruntsegling med total komfort och nu har återuppstått i ny tappning. På plats finns den garvade båtjournalisten Guy Nowell från Hong Kong, Fridtjof Gunkel från tyska Yacht.de och frilansfotografen Klaus Andrews.
Nautor har även flugit in sin italienska ägare Leonardo Ferragamo, son till det exklusiva modehusets grundare Salvatore Ferragamo, chefsdesignern Germán Frers som ritat Swanbåtar i 40 år, vicedirektör Enrico Chieffi och vd:n Giovanni Pomati. De sitter vanligen på kontoret i Florens men besöker Jakobstad med jämna mellanrum.
På Alholmskajen möter de båtbyggarna. Det är Öjabon som lärt sig hantverket av sin mosters man, Vasastudenten som
skulle måla bilar men valde båtar och Bosundsynglingen som extraknäckte på varvet redan under studietiden. Här finns farfadern som fiskar på sommaren och bygger båtar på vintern, syskon, farbröder och kusiner som är modellsnickare, ytbehandlare, laminerare och elektriker. Båtbyggande går i släkten i flera generationer.
De två lyxvarven sysselsätter över 500 ortsbor, och har länge haft verksamhet ute i Bosund, Kronoby och Kållby. Där finns varken glittrande hav eller röda mattor. Det luktar koskit från de närliggande fälten, men det är här lyxen får sin början.
Utländsk ägo, inhemskt hantverk
Nautor och Baltic hör till de största aktörerna inom båttillverkning i Finland, om man ser till omsättningen. Tillsammans med Botnia Marin som gör Targa-motorbåtarna, sysselsätter båtbranschen över 15 000 personer i Österbotten.
Både Baltic och Nautor har köpts upp av utländska ägare, men något hot om att flytta produktionen utomlands finns inte, betonar man från båda håll. Det är i de österbottniska byarna hantverket och nätverken finns. Det är här man blir varm om hjärtat då man ser ”sina” båtar ute på världshaven.
– De flesta känner igen en Balticbåt eller en Swan på långt håll. Ändå står det ingenstans skrivet på skrovet, säger Björklund då vi kastar loss för att testsegla den senaste framgången i Nautors produktionsled.
Det är Germán Frers själv som ställer sig vid rodret, 78 år gammal och lika säker på handen som när han designade sin första båt som 16-åring. Verktygen och materialet har totalförändrats, men det är fortfarande blyertspennan Frers tar till allra först när en ny beställning kommer in.
I dag vill kunderna ha privata duschar i varje hytt och plats för stora kylskåp. Det syns också på Swan 48:an. Men om Frers själv fick välja?
– För bara mig? Båten skulle nog vara lite större än det här, kanske lite enklare, jag bryr mig inte om så mycket finesser.
Frers har inga planer på att lägga av. Det är fortfarande han som håller i pennan när Nautors kunder kommer med sina önskemål, även om sonen i princip tagit över företaget.
– Men han vill inte ha mina råd, så vissa kunder har jag hållit för mig själv, säger Frers och ler medan vi lämnar fyrön Mässkär till babord och styr mot öppet vatten.
Kunden är kungen
Men hur kom lyxen till Jakobstad? På 1500-talet letade svenska armén efter bra soldatmaterial och hittade skickliga snickare i Österbotten som fick åka till Karlskrona för att lära sig mer om båt- och fartygsbyggnad. Kunskaperna tog de med sig hem och började bygga krigsfartyg för svenska kronan av det fina råmaterial som fanns i de österbottniska skogarna.
– Dessutom behövde vi fartyg för att exportera alla tjära vi hade, säger Marcus Jungell, försäljningschef på Baltic Yachts.
Det är onsdag förmiddag, några veckor innan besöket på Nautor, och vi är på väg till Alholmen för att se på de tre nya Balticbåtarna som nyligen sjösatts.
Jungell har jobbat för både Baltic och Nautor, efter några år ute i världen och studier vid Hanken i Helsingfors. Även om de två båtbyggarna egentligen är konkurrenter, är samarbetet tätt och personal kan tillfälligt lånas ut ifall det finns fler beställningar på det ena varvet, och färre på det andra.
– För oss handlar det om så långa processer. Från den första kundkontakten kan det ta flera år innan signaturen sätts på kontraktet. Men sedan kan beställningen trygga vårt arbete för flera år framåt, säger Jungell.
Vi kör in genom de höga portarna till det inhägnade hamnområdet. Här utanför brukar en och annan ortsbo samlas då det närmar sig sjösättning av en nybyggd segelyacht. Då varvets hittills största båt, den 218 fot stora Hetairos (nästan 67 meter) sjösattes 2011 var det många som nyfiket följde med.
– Vi håller rätt låg profil. Många ägare vill inte heller ha så stor synlighet. Då 142-fotaren sjösattes ordnade vi en liten privat tillställning där ägarens fru slog sönder en champagneflaska mot kölen. Kunden får välja hur man vill ha det, säger Jungell.
Baltic 142 Canova ligger med babordssidan mot den enorma piren. Efter två år i produktion är hon klar att seglas iväg. Bredvid ligger en modern 67-fots långfärdsseglare och vid den andra piren en 112-fotare. Det har varit några goda år för Baltic.
– Det är lätt att tappa perspektivet. Vid den här kajen känns båtarna kanske inte så stora, men jämfört med vanliga familjebåtar är de i en helt annan klass, säger Jungell.
142:an är beställd för att seglas runt jorden, för en ägare som vill fly verkligheten och njuta av livet till havs. Under teakdäcket finns allt från bastu till löpmatta, underhållningscenter och bar.
– Ägaren önskade att man ska kunna röra sig från styrpositionen genom sittbrunnen och in i salongen utan att behöva klättra i trappor. Därför är däcket ett enda öppet socialt utrymme, säger Jungells kollega Kenneth Nyfelt.
Hydrauliken, luftkonditioneringen, skothanteringen, vattenförsörj
ningen, sängläget; allt är genomtänkt. I hallen i Bosund har man till och med testat att steka biffar på plywoodskivorna i det kommande köket.
Två familjer
På varvsområdet utbyts hälsningsfraser till höger och vänster. Både på Baltic och Nautor har man satsat på gemenskapen och skapat en familj för både anställda och kunder. För varje båt som säljs växer den familjen.
Sedan starten har Nautor byggt över 2 000 Swanbåtar i 100 olika modeller, medan Baltic har producerat dryga 550, varav 11 är över 100 fot.
– Vi strävar efter att våra båtar ska ha goda seglingsegenskaper. De är väldigt tekniska och innovativa och ska vara lätta, därför byggs de oftast i kolfiberkomposit, säger Jungell.
I monteringshallarna har luftfuktigheten justerats för att motsvara förhållandena till havs. Den största hallen upptas av den över 50 meter långa (och 9 ton tunga) masten till 142-fotaren. Den skeppades från Holland till sydkusten med färja och sedan landvägen upp till Jakobstad.
– Annars gör vi nästan allt själva, från skrovet till detaljerna, säger Jungell och visar upp några ultralätta fönsterkarmar.
– Att minimera ljud och vibrationsnivåer är också viktigt för våra kunder. Det är en utmaning på en lättvikts kompositbåt.
Laminaten till själva skrovet anländer i fryskontainrar och pusslas i hop i rask takt innan de härdas. Sedan bygger man tillfälliga ugnar runt formen som isolerar och håller värmen medan skrovet värms upp till över 80 grader. Där gräddas det sedan i 12–16 timmar beroende på temperatur.
– Det påminner om bakning. Du har ett recept, utmärkta råvaror och en form. Sedan börjar du bearbeta degen och när skalet väl är klart gräddats det i ugn, säger Jungell.
De flexibla härdningsugnarna gör också att man kan ta emot beställningar av vitt skilda storlekar, vilket är Baltics specialitet. Nautors Swanbåtar byggs i serieproduktion enligt färdiga mallar, men också på en Swan kan man välja köl-, rigg- och bågspritvarianter, och olika inredningsstilar.
Anspråkslösa hantverkare
Framgångssagan i Österbotten började på 1960-talet då Pekka Koskenkylä gifte sig med en flicka från Jakobstad och började bygga en båt i sin nyblivna svärfars garage. En tandläkare från Helsingfors fick nys om båten och övertalade Koskenkylä att sälja den. Det var startskottet för businessen.
I Jakobstad letade Koskenkylä efter båtbyggare som kunde förverkliga hans revolutionerande tankar. Varvet skulle använda sig av det moderna materialet glasfiber. Båtarna skulle bli snabba och lättseglande, men ändå bekväma. Dessutom skulle de serieproduceras.
Allt han behövde var några skickliga hantverkare. En av dem var Janne Nyfelt. – Pekka kom till mig med några ritningar. Janne, jag har fått reda på att du kan det här. Du ska börja jobba med mig, berättar Nyfelt.
Den första båten var en Swan 36:a, Tarantella. Hon byggdes i en enkel
Det påminner om bakning. Du har ett recept, utmärkta råvaror och en form. Sedan börjar du bearbeta degen och när skalet väl är klart gräddats det i ugn. Marcus Jungell Försäljningschef på Baltic Yachts
hall i Bosund, med besparingar som de första anställda förvarat i kassaskrin under sängen. En lyftkran skissades på ett gammalt tobakspaket. Med kranen hissades skroven upp på järnvägen för att transporteras ner till hamnen.
Då Tarantella i dag ligger vid kajen på Alholmen bleknar hon i förhållande till hundrafotarna bredvid.
– Vi hade antagligen bara skrattat om någon sagt hur stora båtar man bygger 2019, säger Nyfelt.
– Men inte kan jag stå här och säga att det beror på mig, jag var bara en kugge i hjulet. Jag kunde kanske något om att slå ut båtar, bygga pluggar och modeller och skrov och däck, det är ju det som är båtbyggeri.
Janne Nyfelt hör till de fem anställda som hoppade av Nautor och grundade Baltic på 1970-talet.
– Pekka hade dragit sig tillbaka och sålt företaget till Schaumans. Vid det läget var man bara ett sandkorn i havsbandet. Vi ville börja på nytt.
Beslutet var ett slag i magen för Nautor, men båda varven har lyckats överleva både som konkurrenter och samarbetspartner.
Anspråkslösheten sitter ändå kvar hos de anställda.
– Inte ska du tala med mig, det finns en massa unga båtbyggare här, säger Nautors ”gudfader” PG Johansson då vi träffas i personalmatsalen.
– Jag kunde bygga båtar. Sedan rullade det på.
Marcus Jungell ler åt sina pensionerade kolleger.
– Du ser, så här är det. Vi lyfter sällan på vår svans, utan låter produkterna tala för sig.
För varje ny beställning har man firat med kaffe och bulle för de anställda. Då båtarna gick över 100 fot kändes bullen lite väl billig och blev lunch i stället.
Storleken inte avgörande
Det finns koncept för över 300-fotare. Men varken på Baltic eller Nautor ser man storleken som avgörande. Det är inte de yttre måtten, utan lyxen i det välkända varumärket som många eftersträvar.
– Stora båtar medför begränsningar. Panamakanalen kräver specialtillstånd för över 150-fotare och är djupgåendet större än fyra meter så begränsas antalet hamnar. Det är just därför vi tagit fram Swan 48 igen, säger Kjell Björklund på Nautor.
Med den ska man försöka nå de inhemska kunderna. I dagsläget köps de flesta båtar upp av utländska kunder och seglas ner till Medelhavet och Grekland. För en, två eller ännu flera miljoner.
Baltics ägare, professor Hans Georg Näder, vill ändå inte sätta ett tak på storleken.
– Det skulle vara dumt att begränsa sig. Större båtar betyder mer jobb för Jakobstad.
Han är själv inne på sin sjätte Baltic-båt och representerar samtidigt den typiska lyxbåtägaren. Näder började i en optimist och har sedan dess bytt upp sig från 470-klassen till 50- och 70-fotare för att sedan ta steget över 100-fotsträcket till 152 och nu senast 175 fot.
Men storleken har ett pris. För åtta år sedan köpte företaget Panamax Baltics hittills största båt Hetairos för 60 miljoner euro. Men köparen sade sig hitta en massa brister och har stämt Baltic på 29 miljoner euro. Till sin storlek kunde rättstvisten fälla hela varvet, men professor Näder håller fötterna på jorden.
– Det är ett komplicerat fall som handlar om tekniska lösningar, men en dag kommer det här fallet att vara historia, nöjer han sig med att säga.
Vem köper då båtarna?
De flesta kunder är passionerade seglare.
– En Swan är oftast en båt du köper efter att först ha seglat med en billigare av sämre kvalitet, säger Kjell Björklund.
Han hoppas att den nya Swan 48:an ska locka fler inhemska köpare och samtidigt stimulera intresset för segling.
– Du köper inte en båt för att du behöver den. Det är fråga om en passion, ren och skär underhållning.
Lyxen passar ändå inte alla. Få av de anställda på de österbottniska varven äger en segelbåt. De står på kajen med jämna mellanrum och ser sina hantverk segla iväg mot sydligare breddgrader.
– Det är lite vemodigt, men inte funderar vi desto mer på det, säger en av båtbyggarna då vi promenerar runt och beundrar de färdiga yachterna.
Ibland har de en chans att vinna en teve då ”överflödig” inredning auktioneras ut bland de anställda. Och ibland får de stiga ombord då en skinande ny båt väl har sjösatts. – Är det bra det här? – Nog måste vi tycka det jo. De granskar kritiskt de välformade linjerna och detaljerna. De kan allt om pluggar och skivor, luckor och bord, men har aldrig upplevt hur vinden tar tag i seglen och får båten att glida fram över vågorna. Det är inte heller drömmen för de anställda.
– Vi är båtbyggare, kom ihåg det, inte seglare, säger de.