Så bestiger man Alperna med sportbil
Europa är en liten kontinent, som g jord för bilsemester. Framför allt om man äntligen förverkligar drömmen om att bestiga alperna bakom ratten på en sportbil. Far och son hoppar i bilen i München, åker genom Österrike till Italien och Verona och tillbaka
När den långa, breda och låga bilens V8 på 550 hk vaknar till liv i ett garage i München dundrar det imponerande mellan betongväggarna. Ännu mera imponerande blir det när hastighetsmätaren visar 260 km/h på motorvägen sydost från München och bilen utan extra åthävor ligger platt mot vägen. Bilen hade gärna kört snabbare, men först nådde hastighetsbegränsaren sin övre gräns och sedan tätnade trafiken.
När skymningen föll och jag och sonen Alexander, 26, på dagens slutetapp susade längs landsvägar uppe i bergen mot övernattningen i Berchtesgaden imponerades jag av hur bilen med sin fyrhjulsstyrning körde genom kurvorna så gott som av sig själv. V8:n morrade förnöjt medan avgasrören smällde så glatt att vi valde att köra i tunnlarna med fönstren nere.
Eldrivna sportbilar i all ära; de ger inte den här fysiskt förnimbara ljudsensationen. Dessutom är motorljudet en bra varningssignal, framför allt i Sport-läget med sina mäktiga smällar. I det läget fungerar också motorbromsen mest effektivt.
Polisen sträcker ut handen
Nästa förmiddag gjorde vi en typisk turistblunder. På väg mot Hitlers sommarresidens Örnnästet i Berchtesgaden gjorde vi först en oplanerad avstickare till en närbelägen outlet utanför Salzburg. Efter några förmånliga skoköp kändes det snopet när polisen flaggade in oss efter några minuter på vägen.
Problemet var att vi inte hade skaffat en så kallad vinjett för de österrikiska motorvägarna eftersom vi inte hade planerat att köra på dem. Nu var vi i alla fall där, och straffet blev 120 euro i stället för 9,20 euro, vilket det hade kostat om vi hade löst in vinjetten på en bensinstation eller på internet. Tur i oturen var att polisen accepterade kortbetalningar.
Lyckligtvis var bilen så gentlemannamässig att betalningen inte sved så länge. Om inte förr så glömde vi allt när vi kom upp till Örnnästet, som egentligen heter Kehlsteinhaus. Bilen lämnade vi på parkeringsplatsen vid turistcentret i Obersalzberg där vi köpte inträdesbiljetter à 16,60 euro. Det gällde sedan att borda en buss för att ta sig uppåt berget längs riktigt kurviga vägar.
Den sista etappen uppåt gick med hiss 124 meter genom ett schakt mitt i berget. Hisskorgen lär vara original, men maskineriet har förnyats. Lite rysande var det att åka med samma hiss som Hitler en gång gjort, låt vara att vi den här gången stod packade som sillar tillsammans med en mängd andra turister. Under högsäsong är köerna hit olidliga.
Där uppe öppnade sig ett otroligt vackert alplandskap. Örnnästet är numera en del av nationalparken i Berchtesgaden, som under sommaren även erbjuder en mängd vandringsleder för den hugade. Så här högt uppe gjorde den tunna luften en längre vandring otänkbar åtminstone för mig. Intressant var att se ner på Kempinski-hotellet som ligger över en halv kilometer lägre ner. Där har jag övernattat några gånger på arbetsresor och tit
tat upp mot Örnnästet från hotellets utomhuspool.
Miljöbov eller inte?
Före nästa övernattning tankade vi 46 liter efter en körsträcka på 332 km, vilket innebär att förbrukningen var nästan 14 liter/100 km, alltså politiskt inkorrekt i högsta potens.
För många representerar bilen i alla fall mycket annat än epitetet miljöbov. Ägarinnan till ett av de pensionat vi övernattade på tittade exempelvis trånande på bilen och berömde den med diverse superlativer. Lite dåligt samvete ger bilens bränsleförbrukning, men som en kompensationsåtgärd på annat håll undviker jag i stället att elda i våra kaminer i centrum av Borgå eller bränna upp allt möjligt bråte på sommarstugan.
Som ytterligare ett sidospår kan konstateras att bilens sammanlagda koldioxidutsläpp under sin livstid motsvarar en bråkdels bråkdel av en bråkdelssekund av utsläppen från bränderna i Amazonas. Med handen på hjärtat är det inte heller länge sedan en tråkig familjebil kunde förbruka mer än 10 liter bensin utan att ens ge något för pengarna – endast motorljudet justerades lite när man trampade på gasen.
På väg från Österrike mot Verona i Italien måste vi ta en omväg via Schweiz på grund av vägarbeten längs huvudvägen mot Italien. Eftersom många andra hade samma tanke en lördag förmiddag i juni rullade kön sakta fram mellan de sågverk och virkesupplag av olika storlek som finns vid gränserna i regionen. Samtidigt visade bilens köassistent vad den kan, och drog automatiskt fram bilen i spåren efter bilen framför oss.
Slutligen kom vi tillbaka över floden och kunde fortsätta mot bergen. Då visade det sig att vår försening var en bagatell jämfört med den som drabbade den mötande trafiken. Köerna vi mötte på serpentinvägen var kilometerlånga och stillastående.
På grund av förseningen kom vi fram till Italiens högsta bergspass, Stelviopasset, just när polisen stängde genomfarten på grund av en cykeltävling. Det var alltså bara att vända, äta lunch med dånande kyrkklockor ringande i öronen i den sömniga lilla staden Silandro och sedan ta motorvägen genom Brennerpasset.
Car is king
Efter en tråkig motorvägsetapp på väg mot Verona behövde både bil och människor sig något till livs. Det kändes nästan som semester med glass och kaffe vid Gardasjön – i skuggan dock, för temperaturen hade stigit till 35 grader.
Vid bensinmacken framgick det att literpriset på bensin hade varit cirka 35 cent lägre i Österrike. Tack och lov hade bilen under den här etappen förbrukat ”endast” 11,5 li
ter/100 km. Med en körsträcka på cirka 520 km och ett literpris på 1,65 euro gick räkningen på 97 euro. I Österrike hade summan varit 20 euro lägre.
Förbrukningen kan tas som ett bra argument mot sportbilar, inte bara på grund av kostnads- och miljöfrågor, utan för att de i praktiken måste tankas nästan lika ofta som elbilar. På bergsvägarna är en elbil dock inget alternativ eftersom vi inte såg en enda laddstation på vägen.
När vi slutligen körde ner till parkeringen under hotellet i Verona var rutorna så smala att bilen måste breda ut sig över två, på samma sätt som en Volkswagen Touareg mitt emot. Det här tycks vara en ganska allmän och godkänd kutym gällande större bilar i Italien, och hotellet hade inte heller något att anmärka på saken. Överlag uppskattas exklusivare bilar och smällande motorer i Italien på ett helt annat sätt än i Finland.
Balkongen
På rekommendation av hotellet åt vi middag på den traditionella veronesiska restaurangen Greppia vid en bakgata i Veronas gamla stad. Maten var på en högre nivå än på mindre tyska och österrikiska orter, och rödvinet krävde en påfyllning för att få bort smaken av föregående dags miserabla vin i Österrike.
Restaurangen låg i kvarteret intill balkongen under vilken Romeo bekände sin kärlek till Julia i Shakespeares pjäs. I dagens uppsättning är gården låst med en rejäl gallergrind och ut mot gatan finns en butik med all möjlig kärlekskitsch. Men hjärterum ger stjärterum, så alla turister som sent på kvällen ville ta en bild av balkongen genom spjälorna kunde göra det.
■
Historien om Romeo och Julia är tragisk så det förslår, men inget mot vad som hände i närheten av Verona under första världskriget. I de sagolikt vackra och karga landskapen vid Monte Grappa i Dolomiterna dog totalt 85 000 soldater i den österrikiskungerska och italienska armén i tre skilda slag under åren 1917 och 1918.
När vi körde upp mot minnesmonumentet och kom över ett krön förbyttes de gröna och tätt bevuxna bergsväggarna plötsligt i en dimmig stenåker, lite som om en oröjd del av Österbotten plötsligt hade fått berg under sig en mulen dag.
Själva monumentet upprätthålls av den italienska armén och är kort sagt gigantiskt. Här är det inget glam och inga glada skratt, utan vi och alla andra besökare var tagna av platsens mäktiga allvar. De forna slagfälten bredde ut sig runt det monumentala monumentet med sina mängder av trappor. När man såg pilarna som på ett balkongräcke visade var de olika slagen hade ägt rum gick det knappt att föreställa sig vilket helvete det hade varit att kriga i de här oländiga bergen, speciellt med den utrustning som fanns för drygt 100 år sedan.
Höga alpvägar
Efter att ha blivit påmind om krigets elände var det skönt att trampa på gaspedalen för att köra över resten av Dolomiterna till Österrike och följande dag längs Grossglockner Hochalpenstrasse. Men efter smörgåslunch i staden Feltre ställde en cykeltävling till det igen. Det blev lite spänd stämning i bilen innan vi lyckades trassla oss ut genom alla avspärrningar.
Dagen därpå visade den höga alpvägen sig från sin bästa sida där den ringlade sig fram mellan höga berg, vattenfall och snövallar under en blå himmel. Vi var inte direkt ensamma på vägen, utan delade den med en mängd motorcyklar och många klassikerbilar. En Porsche 356 Speedster och en Mercedes-Benz ”Måsvingen” 300 SL från 1950-talet hörde till dem som var ute och vädrades.
Vårt etappmål innan vi återkom till München för den sista övernattningen var utsiktsplatsen Kaiser Franz Josefs Höhe på en höjd av 2 369 meter. Här har man fri utsikt över Österrikes högsta berg Grossglockner och landets största glaciär Pasterze, som har minskat kraftigt i omfång under de senaste decennierna.
Ett stort parkeringshus har byggts längs bergskanten för att få plats för alla besökare. Här stod inte bara turistbilar, utan även en öppen Deutz D 25-traktor från början av 1960-talet. Vi hade kört förbi den på vägen upp och imponerades av hur nonchalant snett den här hobbytraktorn var parkerad i en ruta när vi återvände från lunchen i en restaurang som hängde över bråddjupet. Maten var kanske ingen höjdare, men utsikten kompenserade mer än väl.
På motorvägen under den sista etappen tillbaka mot München växlade områden med fri hastighet och lägre hastighet. Den otänkbara tanken med hastighetskontroll på en tysk motorväg blev också verklighet i form av en mobil radarkontroll. Tekniken är dock underbar; det varnades i god tid för kameran i navigatorns applikation trots att vi höll hastighetsbegränsningen.
❞ Själva monumentet upprätthålls av den italienska armén och är kort sagt gigantiskt. Här är det inget glam och inga glada skratt, utan vi och alla andra besökare var tagna av platsens mäktiga allvar. De forna slagfälten bredde ut sig runt det monumentala monumentet med sina mängder av trappor.