Låntagare jublar, placerare gråter blod

Hemlösa pengar irrar runt i hela världsekonomin. Extremt låga räntor samt anemisk tillväxt under en lång tid framöver ser ut som en lågoddsare.

Täcker din hemförsäkring jordskalv? Den frågan hade nog bara ovanligt nojiga svenskar ställt sig – det vill säga fram till 16 december 2008 då Skåne drabbades av en exceptionell jordbävning på upp till 4,4 på Richterskalan. Också i Finland är kraftiga jordskalv sällsynta, vi vilar på tjock, uråldrig jordskorpa.

Har du då som låntagare garderat dig mot räntehöjningar? Framtidsbilden känns nästan lika osannolik som ett makalöst jordskalv. Detta ska inte tolkas som ett placeringsråd, men risken för stigande räntor är närmast obefintlig. Kanske rentav under de närmaste årtiondena.

Finansinspektionen, till vars uppgifter det hör att oroa sig å allas våra vägnar, uppmanar rutinmässigt lånekunder att rusta för högre ränta. Samtidigt prånglar bankerna med nöje ut skyddsprodukter som räntetak och -korridorer, som marknadsförs med historiska räntekurvor. Åtminstone tidigare brukade perioder med låg ränta förr eller senare ta slut. Men den här gången kan saker och ting faktiskt vara annorlunda. I så fall måste placerare pruta på sin sedvanliga aptit på avkastning.

Knappt någon väntar sig hög tillväxt under 2020-talet. Låg tillväxt innebär svag inflation, vilket i sin tur betyder låga räntor. Jämför man högkonjunkturer inom utvecklade ekonomier, USA, Europa och Japan, från industriella revolutionen (1770–1840) fram till i dag, så märker vi att de goda tiderna har blivit alltmer avmattade sedan 1990-talet. I nuläget måste två procents tillväxt tolkas som en verklig boom.

Ekonomin utgör förenklat uttryckt en fabrik som sammanlänkar arbetskraft med kapital och tilllämpar teknik för att spotta fram produkter och tjänster. Danske Banks strateg Valtteri Ahti tar avstamp i studier av den amerikanske professorn Robert Gordon (The Rise and Fall of American Growth, 2016) och målar upp en mollbetonad framtidsbild.

Budskapet är inte sprudlande: vi är tvungna att tona ner våra förväntningar på framtida tillväxt. Tekniken har avtagande marginalnytta, med andra ord har vi kanske redan gjort de stora uppfinningarna. Digitala verktyg kan i ekonomisk bemärkelse inte jämföras med banbrytande upptäckter som el, internet eller modern medicin. Dessutom används smarttelefoner och motsvarande prylar i stor grad för icke-produktiva tidsfördriv. Det återstår att se ifall robotik eller artificiell intelligens en dag infriar hajpen och ger ett lyft åt den ekonomiska produktiviteten.

Saken blir inte bättre av att den ekonomiska efterfrågan tyngs av avtagande fertilitet, som i Finland har legat under den magiska siffran 2 sedan 1970-talet. Den globala inbromsningen i befolkningstillväxten begränsar arbetskraften och sänker konsumtionsnivån.

Detta är det nya normala. Ekonomins två huvudingredienser späds alltså ut samtidigt: demografin sackar och produktiviteten står och stampar.

Samtidigt bidrar centralbankers hyperexpansiva penningpolitik till att världen badar i besparingar som söker ett hem. Aldrig har det varit så här billigt att låna pengar. Det pressar ner räntorna och lyfter aktiesamt bostadspriserna.

Men världen går inte heller under av blek befolkningstillväxt i väst och klena ökningar i produktiviteten. Välfärden består i stort, även om placerare och långsiktiga investerare får en kalldusch och tvingas vinka adjö, kanske permanent, till historiska avkastningsnivåer.

Vill man blicka in i framtiden så kan man besöka Japan, ett högteknologiskt samhälle med skev befolkningspyramid och en kronisk olust hos befolkningen att föröka sig.

Faktumet att USA uppvisar en cirka 1 procentenhet starkare bnp-tillväxt än Europa förklaras till stor grad av en mer livskraftig befolkningstillväxt. Med andra ord skulle en storskalig immigration ge en betydande vitamininjektion åt den europeiska ekonomin – men den frågan förblir som känt politiskt sprängstoff.