Så får jag stanna i Storbritannien

Jag har bara sovit ett par timmar natten innan jag bestämmer mig för att göra det. Det är samma dag som Boris Johnsons stängning av parlamentet träder i kraft. Jag har jobbat fem dagar på raken. Min åtta månader gamla son har haft ett par oroliga nätter. Allting känns flytande. Jag dricker en till kaffe och tar itu med det som spökat i bakhuvudet i flera månader. Jag ansöker om rätten att stanna kvar i Storbritannien.

Det känns bäst att göra det på det här sättet, bara halvt vaken, halvt medveten om det jag gör. Jag laddar ner regeringens app till min telefon. Tur nog har jag en Samsung. De som har en Iphone eller ingen smarttelefon alls måste be om hjälp av vänner. Trots att drygt tre miljoner EU-medborgares framtid i Storbritannien slås fast av denna ansökan går den bara att göra på en Androidtelefon.

Först fotograferar jag mitt pass. Sedan skannar jag det. Sedan tar jag en bild av mig själv. Efter det fyller jag i mitt brittiska personnummer och min adress. Sedan väntar jag. Appen säger att jag får ett preliminärt besked redan nu. Den tänker. Jag känner mig trött och avtrubbad.

Beskedet dyker upp på skärmen. ”Settled Status”. Jag får stanna kvar i Storbritannien också efter brexit. Ett par dagar senare får jag epost med bekräftelsen. Jag markerar meddelandet med en liten röd flagga i inkorgen. Sedan försöker jag att inte tänka på det, men det är svårt.

Mitt land sedan tio år låter mig inte längre stanna kvar villkorslöst. Tack vare EU:s fria rörlighet kunde jag flytta hit, bli kär, jobba, hyra bostäder, använda hälsovården, köpa hus, skaffa barn och betala skatter utan att det någonsin ifrågasattes. Den automatiska rätten har nu försvunnit. Orsaken till att det tagit mig flera månader att ansöka om rätten att stanna kvar är att jag som en ilsken treåring velat skrika ”nej”. ”Nej, nej, nej, jag vill inte”.

Varför måste jag plötsligt ansöka om att få stanna kvar? Varför måste jag skrivas in i ett digitalt register? Då Tony Blair försökte införa befolkningsregister och identitetskort för britterna för drygt tio år sedan blev protesterna så starka att systemet stängdes ner och databaserna raderades. Britterna vägrar gå med på att hamna i ett register. Det känns inte rättvist.

Men jag förstår varför. Storbritannien ska lämna EU. Den fria rörligheten upphör då. Vi drygt tre miljoner EU-medborgare i Storbritannien som har rätt till Settled Status måste ha ett bevis på att vi har rätt att bo kvar.

Advokater och medborgarrättsorganisationer har varnat för att systemet inte är ofelbart. Det brittiska inrikesministeriet har gjort bort sig förut. Under de senaste åren deporterades felaktigt flera tusen personer med ursprung i Västindien därför att de inte kunde bevisa att de var brittiska medborgare. Många av dem hade bott i Storbritannien i hela sitt liv.

På sociala medier sprids berättelser om personer som ansökt om Settled Status och inte fått det – trots att de uppfyller alla kriterier för att få stanna kvar. I många fall har det räckt att skicka in extra bevismaterial till inrikesministeriet. Men det är ändå obehagligt att läsa deras berättelser.

Jag får stanna kvar, men det är inte längre en automatisk rätt. Jag var som alla andra i Storbritannien, men jag är det inte längre. I följebrevet till min ansökan står det exakt vad som förändrats. ”Det är möjligt att du måste bevisa din Settled Status för hyresvärdar, arbetsgivare eller för att få tillgång till sjukvård”. Jag får stanna kvar. Men inget är som förut.

”Vi drygt tre miljoner EU-medborgare i Storbritannien som har rätt till Settled Status måste ha ett bevis på att vi har rätt att bo kvar.”

CHARLOTTA BUXTON

HBL:s medarbetare i London