Pappas bil i vår tid

”Bilen är praktisk och bekväm, ett andra hem för många, en plats för rörelse och fred.”

Min fars favoritleksak var en Triumph 2000 Mk, en stilig bil som kom direkt från England 1966. Denna bil fick pappas omättliga kärlek och omtanke. Jag ärvde ”Trumpan” för några år sedan. För mig är Triumph, med sin fina royal blue-färg, inte mera än en nostalgisk glimt av barndomen. För ett par veckor sedan lyckades jag sälja denna museibil till en samlare. Skönt!

Finsk stadshistoria och min familjs historia kunde skrivas utifrån bilen. När pappa var tio år 1939 fanns det i Helsingfors 4 348 bilar och 556 motorcyklar. Totalt 8 001 stadsbor hade ”körkort för privat körning”. Mina föräldrar, 1950-talsgenerationen, ville leva ett modernt liv. Tillväxten av dagliga resor förutsatte en egen bil.

Samtidigt skedde en förändring i stadsplaneringen. Bilkörning var ofrånkomlig i förorterna. Från vårt hem i Norra Haga åkte föräldrarna dagligen till jobbet med bil. Genombrottet av privatbilar var möjligt på grund av billig olja. Inte bara människorna, utan också varorna transporteras på hjul. Utvecklingen sågs vara oundviklig och staden byggdes utifrån bilarnas behov.

Bilismen och bilen började få ett statusvärde. Fordonet ökade avsevärt individens rörelsemöjligheter. Bilen blev medelklassens symbol med en stark kulturell laddning. Särskilt den effektiva amerikanska populärkulturen förmedlade bilder av bilen som en förutsättning för individuell frihet.

Hos oss blev bilen en spegel av familjelivets känsloladdning. Den första bilen var en Volkswagen som köptes i Tyskland 1956. Sedan kom bilarna i jämn takt, för enligt pappa måste kärran ofta bytas ut. Bilen var också en del av familjens identitetspolitik. Endast europeiska varumärken från gamla kulturländer var acceptabla.

I slutet av 1960-talet levde vi i ett två bilars fängelse, och pappa var på toppen av sin lycka. Båda bilarna fick ett eget garage. Bilar symboliserade levnadsstandard och livskvalitet samt frihet och klassresa. Förhållandet mellan fadern och barnen fungerade bäst i bilen. Körningen blev ett kitt som fixade alla djupare oöverensstämmelser. Handtvätt och polering av bilar är högst uppe bland mina urbana barndomsminnen. De mest värdefulla bilderna i familjealbum togs med automobilen på scenen.

Jag gick i bilskola vid 17 års ålder och hoppade omedelbart bakom ratten. Men för min generation var bilen inte längre Kungen. Det var bara lättare att transportera barnen, hunden och matkassarna med detta vardagsverktyg. Bilen fick sällskap av andra transportmedel: cykel, kollektivtrafik och egna fötter. Förhållandet till bilen avdramatiserades samtidigt som stadskulturen förändrades. Dagens unga tar inte längre sitt körkort för givet.

Jag sålde slutligen min fars Triumph utan smärta. Samtidigt gav jag upp de sista banden till den materialistiska världen som dominerade min barndom. Intressant nog väcker fyrhjulingen starka känslor, även ilska under pågående klimatkris. Ilska är ingen lösning utan en utmaning. Bilarna försvinner knappast. Bilen är praktisk och bekväm, ett andra hem för många, en plats för rörelse och frihet. Det är vår uppgift att producera bilar som är klimatvänliga och som tål framtidens nya krav.