Bisarra scener i damernas maraton: ”Aldrig igen”
Bisarra scener utspelade sig under damernas maraton på VM. Sjukvårdstransporten åkte i skytteltrafik med löpare som tvingades bryta.
Redan efter 15 kilometer sågs löpare kliva av banan lite varstans längs med strandpromenaden Corniche i Doha. Några sattes i rullstol, andra togs till ambulans och vissa bara satte sig ner bredvid banan med tom blick.
Det var det här som hade fruktats på förhand: att ett maraton under extrema förhållanden – temperatur runt 30 grader och hög luftfuktighet – skulle få konsekvenser.
Tänkte avbryta
Alisa Vainio kämpade i mål, men fördes direkt till första hjälpen för att få dropp efter att ha gått i mål. I sin VM-debut var hon 26:a, åttonde bäst av alla europeiska löpare med tiden 2.56,30.
– Jag tänkte hela tiden avbryta, men i landslagströjan går det inte att ge upp, säger Vainio.
– Första 25 km var lätt, men i slutet var det inte längre löpning. Jag krigade bara från enh servicestation till den följande. Det var helt hemskt.
Dopningskontrollanterna bad Vainio om att få ett dopningsprov, men det lyckades inte riktigt. Vainio gick in i toaletten, men där tog krafterna slut. Hon behövde till slut inte ge ett dopningsprov.
– Jag säckade ihop på toaletten, säger Vaino som var tillbaka på sitt hotell vid femtiden på morgonen.
Hyryläinen femte bäst i Europa
I de brutala förhållandena var Anne-Mari Hyryläinen femte bäst av alla europeiska löpare. Hon slutade på nittonde plats med tiden 2.42,09.
– Det var ett svårt maraton. Jag känner mig ännu också lite svag, säger Hyryläinen.
– Det var ganska omänskliga förhållanden. Nästan extremt.
Mot slutet av loppet blev scenerna än värre. Golfbilarna som fungerade som ambulanser åkte i skytteltrafik och många av löparna som bröt var så svaga att de låg på bår i transporten.
Hela 28 av 68 löpare avbröt. En av dem: svenska Cecilia Norrbom som bröt efter drygt 25 kilometer.
– Jag var förberedd på det värsta men det här var tusen gånger värre, säger hon.
”Som en banan”
En av dem som kom i golfbil, men vid medvetande och sittande, var svenska Cecilia Norrbom. Hon tuppade aldrig av, men det såg otäckt ut när hon leddes från golfbilen till rullstolen och in i sjukvårdstältet.
– Det bara säckade ihop. Jag kände att stegen blev kortare och kortare och det gick inte att lyfta. Farten sjönk hela tiden och sedan kände jag mer och mer att det inte gick och att jag inte orkade hålla kroppen uppe. Jag blev som en banan, säger hon och kutar med ryggen för att visa.
Hon kom ut ur sjukvårdstältet efter ungefär en halvtimme, och behövde aldrig intensivvård. Men under sin tid där inne fick hon se obehagliga scener:
– De kom ju ganska många där på löpande band och sedan var det faktiskt läskigt, det kom någon från Kanada och jag tror att hon var avsvimmad. De tog fram dropp och hon låg på bår och … det var inte kul.
Jag tror inte att någon som inte sprang kan förstå hur det här loppet var.
”Aldrig igen”
Cecilia Norrboms svar på huruvida det var lämpligt att ha maraton i Qatar, nu med facit i hand, kommer snabbt:
– Nej, jag skulle aldrig göra det igen. Jag kommer inte springa en mara i det här klimatet igen.
– Fy fan. Jag har ändå varit här i tio dagar, tränat på den här tiden, gjort allt enligt plan. Min fysiska form var jättebra, men det var så mycket tuffare än jag trodde.
Och det var fler som var kritiska. Monika Bytautiené från Litauen bröt efter 17 kilometer.
– Jag mådde jättedåligt, mitt huvud var överhettat, mina ben var jättetunga … Det var väldigt farligt för mig, säger hon.
Att ha maraton i den här delen av världen var en riktigt dålig idé, det här är extremt. Jag tycker att de borde ha ställt in tävlingen.
Bytautiené kunde ändå stå på benen kort efter att hon hade brutit, men mådde fortfarande inte bra. Och hon säger att hon var rädd när hon mådde som sämst under loppet.
– Jag har en liten dotter … Jag ville komma hem till henne. Det här är farligt.
Fougberg och Bäcklund i mål
Ålänningen Johanna Bäcklund som representerar Sverige slutade 37:a. Svenskan Charlotta Fougberg slutade på en 18-plats i sitt blott andra maratonlopp.
Vann gjorde kenyanskan Rose Chepngetich på tiden 2.32,43 – den långsammaste segertiden någonsin i VM. Regerande mästaren Rose Chelimo från Bahrain kom in dryga minuten senare och fick nöja sig med silvret, medan bronset gick till Namibias Helalia Johannes.
Det var ganska omänskliga förhållanden. Nästan extremt. Anne-Mari Hyryläinen