”Alla har vi ångest!”
Föga hjälper uppmaningen ”Ät gröt på morgonen och spela mindre på den där datorn så blir det nog bättre!” när både den existentiella och den ekonomiska ångesten anfaller som en flock pirayor. Dagens unga prekariat kan känna igen sig i Henry Parland, död s
”Hör du, nu glömmer du att Henry Parland är vårt enda litterära geni!”
Jag blev skarpt tillrättavisad av en humanioraforskare när jag på en studentmottagning i somras gjorde misstaget att kritisera mystifierandet av finlandssvenska modernister i allmänhet och Parland i synnerhet. Det var förstås en skämtsam uppläxning, men säger något om Parlands renommé. Av flera orsaker fortsätter han att överraska och imponera med sin aktualitet som vägrar blekna. Svenska litteratursällskapet i Finland ger nu ut Henry Parlands Skrifter, en textkritisk utgåva av verk och korrespondens i fem delar: Dikter, Prosa, Kritik, Sönder och Korrespondens. Utgivaren för Prosa, del två i den textkritiska utgåvan, är Elisa Veit. Boken visar att Parlands aktualitet inte alltid präglas av ett lika lättsamt jazzande som man kanske tror.
Parland publicerade endast sex korta texter som redaktionen räknar till den kortare berättande prosan. Trots det är boken 342 sidor lång vilket visar hur omfattande kommentarer den innehåller för varje text och fragment. Romanen Sönder är inte med i Prosa, inte heller texter som i tidigare kategoriserats som kåserier eller prosa, bland annat ”Ett kåseri om motorcykeln” och manifestet ”Sakernas uppror,” som redaktionen – lite överraskande – kategoriserat som prosadikter. Sönder ska utkomma som skild digital utgåva inom ramen för Henry Parlands Skrifter och de ovannämnda ”prosadikterna” (eller ”prosatingen”) är publicerade i utgåvans första del, Dikter. (Recenserad i HBL 20.11 2018)
Parland har betraktats som samtida av flera generationer, och forskare har utgående från flera litteraturteoretiska inriktningar ständigt hittat något nytt hos honom. Speciellt vill jag nämna Jenny Wikström och hennes läsning av Parland i ljuset av Gilles Deleuze, och Anna Tomi, Tammerforsbördig doktorand vid University of California Berkeley, som i ett ännu opublicerat artikelutkast skriver att det som ultimat står på spel i Parlands författarskap är frågan om förnimmelse.
Staden är ögats plats
Det moderna stadslivet och teknologin är återkommande teman i Parlands författarskap, men han är mera intresserad av deras affektiva än av deras mekaniska och geografiska dimensioner. Tomi visar hur optiska instrument och stadslivet omskrivs i Parlands produktion, som fångar tidsandans genom att exemplifiera modernismens intresse för förnimmelser. Optiska instrument, som kameran, påverkar inte endast vad och hur vi ser, utan även vad vi känner. Tomi följer Sanna Nyqvists utsaga om att staden för Parland ”är ögats plats, där man ser och blir sedd” och undersöker Parlands kaleidoskopiska blick, med objektet i ständig förändring.
I Parlands författarskap frammanar den ökade sensitiviteten som fotografiets möjligheter och begränsningar erbjuder även paranoia och ångest. Begäret att förlora sig själv i staden är samtidigt upplivande och ångestframkallande: de affektiva flöden som kännetecknar den moderna staden är ”opersonliga” i bemärkelsen att människan betingas av krafter som är bortom individens kontroll. Fotografiet kanaliserar våra affekter på ett sätt som går bortom våra intentioner. Staden är ögats plats, präglad av en ångestfylld och samtidigt komisk osäkerhet.
Pengar, sprit och ogjort arbete
I Prosa framstår ångesten de facto som ett mera centralt tema i Parlands eklektiska litterära produktion än vad den först kan te sig, eftersom den lätt överröstas av jazz, lokomotiv och nattliv. Förutom att ångesten kan krypa fram ur den skenbart lättsamma ironin i Parlands poesi och är ett tema i romanen Sönder, finns det i Prosa nio texter som handlar om existentiella frågor, däribland ångest.
Dessa är åtta texter skrivna 1927 och en novell skriven i Kaunas 1929. Den sistnämnda handlar enligt redaktionen – i motsats till texterna från 1927 – inte om existentiell ångest, utan om ”konkreta skuldkänslor kopplade till pengar, sprit och ogjort arbete”. Distinktionen mellan existentiell ångest och ångest kopplat till konkreta skuldkänslor görs lättvindigt och utan vidare motiveringar. Orsaken till att novellen ”Detta händer ungefär en gång i veckan…” avgränsas från det existentiella är för mig oklar.
Novellen avspeglar författarens skuldkänslor över sina misslyckade studier i Helsingfors men ger starka associationer till vår egen tids diskussioner om ångest och osäkra arbetsförhållanden.
Novellen kan läsas i ljuset av en artikel som det brittiska kollektivet Institute for Precarious Consciousness publicerade på engelska 2014, och som ett par år senare ingick på svenska i den feministiska tidskriften Astra med rubriken ”Alla har vi ångest”.
Tesen i artikeln är att varje fas av kapitalismen har en dominant af
fekt, ett visst genomgående känslolandskap som håller kapitalismen samman. I den samtida kapitalismen är denna affekt ångest. Affekten är effektiv tills motståndsstrategier kan formuleras och bryter affektens sociala grund.
Under varje fas är den dominanta affekten en offentlig hemlighet, något som alla vet men ingen talar om, och som den enskilda individen anklagas för: ”Ät gröt på morgonen och spela mindre på den där datorn så blir det nog bättre!”
”Alla har vi ångest!” utropar artikeln, och uppmuntrar i samma andetag till att påbörja en process för att skapa en ”maskin som bekämpar ångest”. Lättare sagt än gjort, men på intet vis slentrian. Som till exempel teatergruppen Nya TaDaM på ett mycket imponerande sätt iscensatte på Svenska Teatern tidigare i år med den nyskrivna pjäsen Vilja andas, erbjuds det knappt andra än individuella och ofta oseriösa lösningar på problemet.
Ett ynkligt ”Jag har försökt”
Artikeln står i samklang Parlands skoluppsats om Pär Lagerkvists diktsamling Ångest (1916) som han skrev år 1926. ”Men äro icke vi alla mer eller mindre bankrutt på mål och ideal? Famla icke vi, moderna upplysta människor omkring i det tomma, döda världsalltet?”.
Att sätta likhetstecken mellan ångest som den samtida kapitalismens dominanta affekt och den ”andliga bankrutt” Parland beskriver skulle vara förhastat, men tendensbeskrivningarna är i viss mån besläktade i sitt spekulativa generaliserande. I novellen ”Detta händer ungefär en gång i veckan…” är ångesten som samhällelig kraft däremot nästan spöklikt samtida. Med avstamp i bekant parlandskt besjälande av det materiella – då berättarjaget beställt öl och snaps för sina sista slantar och ”druckit till accompanjemang av en paralyserad grammofon” – händer det att ångesten ”smyger fram (...) tomheten, den smyger sakta och en smula dröjande ut hörnen”. Ångesten beskrivs som en kroppslig erfarenhet som ”sluter sig allt tätare omkring mig, och jag känner huru den smeksamt – ömt glider över mitt hår”.
Ångesten sätter sig mittemot berättarjaget, ”han kommer alltid dit när jag inte ser det och jag vet att han måste vara där för att fylla ut tomheten som i annat fall skulle gapa mig rakt i ansiktet”, och en dialog där ångesten frågar ut berättarjaget äger rum. På frågan ”Vad har Du gjort den här veckan” är svaret ett ynkligt ”Jag har försökt”, och ångesten vill småningom lämna rummet, för: ”Jag kan inte hjälpa dig. Du får skylla dig själv”.
Överraskande nog tar berättarjaget ett grepp om ångesten och ber honom att stanna: ”Hör du inte att jag försökt att arbeta, att jag gjort allt vad jag kunnat. Du får inte gå!”
När ångesten gått gapar en svart virvel, tomheten, berättarjaget i ansiktet, kommer närmare och ”jag sticker huvudet i dess dånande, bottenlösa gap”.
En flock pirayor
Sekvensen för tankarna till Iida Sofia Hirvonens essä ”Kaikki ahdistaa”, publicerad i Ylioppilaslehti (8.2.2019), som anammar teorin från den ovannämnda artikeln ”Alla har vi ångest”. Parallellerna till Parlands beskrivningar av ångestens natur är slående, bara ett av flera exempel på hur förvånansvärt aktuella han är. Precis som när Parland överraskas av att ångesten sätter sig mitt emot honom, skriver Hirvonen att ångesten ofta ”dyker upp utan konkret orsak. Ångest är som en flock pirayor som aktiveras när något de potentiellt kan hugga sina tänder i slängs i vattnet”.
En annan intressant parallell kan dras beträffande ångestens effekter. Hirvonen menar att ”ångest, till skillnad för depression, inte förlamar, utan håller människan vital (fram till en viss punkt), redo att agera och analysera sinnesstämningen hos människorna i omgivningen”. Kanske det är därför Parland vädjar till ångesten för att få den att stanna kvar, i ett sista försök att undgå den svarta virveln, tomheten?
En tredje parallell kan dras beträffande arbetets natur. Parland är pank och har ”försökt att arbeta” utan att lyckas, och Hirvonen konstaterar för sin del att prekaritet inte endast handlar om osäkra kontrakt, utan även om en existentiell osäkerhet där det är inte går att planera eller ens föreställa sig framtiden. Texterna inbjuder till fortsatt nyansering av ämnet.
Imponerande elefanter
Att erbjuda en heltäckande utgåva av Parlands berättande texter är antagligen en lockande tanke, speciellt med tanke på att produktionen trots allt är rätt smal. Men visst finns det farhågor gällande dylik systematik. Kvävs inte den lättsamma magi som präglar produktionen? Förvisas utgåvorna högst upp på hyllan för att med tiden reduceras till en interiördetalj? Lider läsupplevelsen då läsaren får agera guldvaskare bland allt från sommarskildringar från Bromarf skärgård till existentiella noveller om ångest från ölstugan i Kaunas?
Boken har ändå lyckats med det motsatta på många plan. Parlands prosa känns levande hela vägen. Och jag är knappast den enda som applåderar att SLS följt Parlands råd ”men jag säger: / vi måste ytterligare sänka prisen”, och beslutat att tillgängliggöra utgåvan i sin helhet kostnadsfritt på nätet med mer omfattande kommentarer och faksimil. Tendensen i vetenskaplig utgivning beklagligt ofta är diametralt den motsatta.
Samtidigt som jag i viss mån saknar stämningen i de tidigare postuma utgåvorna, är det givet att en vetenskaplig utgåva inte tillåter lika fri hantering av materialet som i till exempel Återsken. Det ska även sägas att de tryckta böckerna som nu kommit ut inom ramen för Henry Parlands Skrifter, Dikter och Prosa, inte ser direkt lockande ut i jämförelse med den textkritiska utgåvan av Sönder från 2014, som med sitt snärtiga format antagligen lockar nya läsare även utanför forskarkretsarna mera än dessa – i och för sig imponerande – elefanter. Mitt eget exemplar av Sönder har jag lånat ut till flera vänner som sedan lånat den vidare och nu vet jag inte var den finns, men antagligen kommer både Poesi och Prosa få stå i fred där i hyllan trots att det är svårt att föreställa sig hur de kunde ha gjorts bättre. Vilken trist paradox.
Kanske det ändå finns beställning på en mindre pocket med en genomskärning av materialet från varje del av Henry Parlands Skrifter? Det tror jag absolut. För trots att ambitionen med utgåvan främst är att erbjuda material med tanke på framtida litteraturforskning, har denna utgåva mycket bredare potential beträffande läsarintresse än så. Redaktionen för Prosa förtjänar stående ovationer. Arbetet är djupt imponerande och den grafiska formgivningen av Antti Pokela är lyckad.
❞ Ångesten sätter sig mittemot berättarjaget, ’han kommer alltid dit när jag inte ser det och jag vet att han måste vara där för att fylla ut tomheten som i annat fall skulle gapa mig rakt i ansiktet’, och en dialog där ångesten frågar ut berättarjaget äger rum. På frågan ’Vad har Du gjort den här veckan’ är svaret ett ynkligt ’Jag har försökt’, och ångesten vill småningom lämna rummet, för: ’Jag kan inte hjälpa dig. Du får skylla dig själv’.