En överdos av perfektion
Nationalbalettens uppsättning av tre mästerverk i det mindre formatet är så välgjord att HBL:s danskritiker Jan-Peter Kaiku önskar att det funnits åtminstone någon liten spricka i perfektionen.
DANS
Nationalbaletten: Trippel.
Infra. Koreografi: Wayne McGregor. Musik: Max Richter. Serenade. Koreografi. George Balanchine. Musik: Pjotr Tjajkovskij. The Concert. Koreografi: Jerome Robbins. Musik: Frédéric Chopin. Dirigent. Kalle Kuusava. Dans: Nationalbaletten med solister och corps. Nationaloperan 27.9.
Det mest påtagliga förhandsintrycket – att Nationalbaletten väljer det säkra före det osäkra – består vid premiären av treverksaftonen Trippel, rätt och slätt kallad så, som på fackspråk. Trumfkorten radas upp i tur och ordning, från den samtida brittiska balett- och danskonstens klara stjärna Wayne McGregor till den amerikanska balettkonstens gigantiska portalfigurer och stora förnyare av och banbrytare för själva konstarten – George Balanchine och Jerome Robbins.
Av dessa tre väljer man sedan tre slipade mästerverk i det mindre formatet Infra (2008), Serenade (1934) och The Concert (1956), givetvis med medvetenhet om att dessa verk minsann lever kvar och ingår i många betydande ensemblers repertoarer.
Inte nog med det. Hela Nationalbalettens ensemble bjuder på en briljant, stringent och genomgående utsökt tolkning, som åter bekräftar att den håller hög standard, från solister till corps. Orkestern med Kalle Kuusava som dirigent spelar Max Richter, Pjotr Tjajkovskij och Frédéric Chopin med briljans och påtaglig känsla för det sceniska.
Tycker man slutligen att det hela är för bra för att vara sant eller att en spricka i denna överdos av perfektion hade varit på sin plats, är det inte en helt obefogad tanke.
På pricken rätt
Den eventuellt allra finaste tolkningen kommer först. Det yngre gardet dansare, förstärkt med många nya förmågor, framför McGregors Infra läckert och med en kredibilitet och pregnans som tidvis närmar sig gatudansens. Solona, duetterna och de olika gruppformationerna som växlar i en montagelikt sammanfogad svit, framförs på pricken rätt.
Det säkra greppet får de återkommande överdrivna positionerna att sitta som integrerade delar av det dynamiska flödet, inte som svårt frampressade höjdpunkter. Väldigt ofta blir det hela sensuellt och eldigt när dansarna gör kött och blod av det som finns under den sterila ytan, här symboliserad av Julian Opies mot fonden projicerade animation av defilerande anonyma och urbana varelser. Det hela är också en fin uppvisning av hur intressant och mångsidigt det klassiska rörelsespråket kan integreras i ett mera samtida koncept, med tåskor som pricken över i.
En förträfflig besättning
Balanchines Serenade återkommer efter ett drygt decennium till repertoaren här och inte obefogat. Det är något alldeles speciellt med denna serena, barskrapade och meditativt koncentrerade svit i fyra delar med sin klara symbolik, sitt stora djup och sina likaledes tydliga understrykningar i ögonblicket. Verket har en liknande styrka och slagkraft som de solenna vita akterna i den romantiska balettens tradition och repertoar. Det etsar in sig i sinnet, liksom givetvis Tjaikovskijs musik som sitter som hand i handske i Balanchines grepp.
Solisterna Claire Teisseyre, Violetta Keller, Rebecca King, Tuukka Piitulainen och Sergei Popov är en förträfflig besättning men som sig bör i Balanchines estetik, är också corps de ballet lika stringent i sin framställning. Detta är en pärla i den neoklassiska repertoaren som slipats till perfektion genom upprepade bearbetningar av koreografen själv.
Geniala lösningar
Robbins The Concert är ett narrativt verk i bästa ballet comique- eller dansteaterstil och utpräglat underhållande, lättsamt men med många i sig geniala lösningar.
Konsertsituationen på scenen med pianosolisten (Johannes Piirto) vid flygeln och de karikerade arketyperna med sina klaffstolar och karaktäristiska överdrifter, lockar till skratt från första början.
Den mest kända och komiska scenen är den parodiska valsen där mycket går snett och den felande precisionen blir poängen.
Den mollstämda scenen med paraplyer och defilerande dansare i olika formationer framstår som väldigt 1950-talsaktig. Samtidigt har denna scen en överraskande likhet med de urbant anonyma flanörerna i inledande Infra.