Frukter från orkesterlaboratoriet
Vilken debut! Efter att ha hört uruppförandet av On the Horizon konstaterar HBL:s Mats Liljeroos att Ilkka Hammo tycks född att komponera för orkester. Och pianisten Jevgenij Sudbin visade varför han är så eftertraktad.
Radions symfoniorkester
Dirigent: Hannu Lintu. Solist: Jevgenij Sudbin, piano. Hammo, Grieg, Nielsen. I Musikhuset 27.9.
Det måtte vara en härlig känsla för vilken tonsättare som helst att bevittna uruppförandet av sitt första orkesterverk och är man en 36-årig gitarrlärare är känslan säkert helt speciell. Ilkka Hammo har förvisso studerat komposition för Tapio Nevanlinna och Veli-Matti Puumala och det nu hörda, av Radions symfoniorkester beställda, stycket On the Horizon är en frukt av Sibelius-Akademins och RSO:s kompositionslaboratorium, som fungerat sedan 2012.
Och vilken debut sedan! Hammo tycks född till att komponera för orkester och han instrumenterar som en rutinerad mästare. Enligt tonsättaren kan stycket liknas vid en resa, ett narrativ utan konkret program. Nå, vilket icke-programmatiskt verk kan väl den definitionen inte appliceras på, men visst uppvisar de musikaliska horisonterna uppenbart måleriska, stundtals snudd på filmatiska, kvaliteter som osökt sätter fantasin i rörelse.
Hammos tonspråk är, föga överraskande, utpräglat eklektiskt. Influenser från diverse håll – själv kommer jag på mig med att dra paralleller till bland annat Sebastian Fagerlund – samsas mödolöst till en syntes, som är lättillgänglig utan bli banal på ett sätt som bara temporärt känns aningen onödigt trendmedvetet.
Vissa idéer hade i och för sig hållit för ytterligare utveckling – inte minst det alldeles mot slutet framträdande trumpettemat, som kunde ha förlänats en mer utpräglad deus ex machina-roll – men knappa tolv minuter är trots allt en begränsad duration och Hammo lyckas ändå hålla ihop helheten på ett dramaturgiskt klart tillfredsställande sätt. Den relativa opersonlighet, som ännu ställvis skiner ige nom har man gärna överseende med när uttrycket förefaller angeläget och i det stora hela gediget formulerat.
Lyriskt och virtuost
Diskussionen om standardrepertoarens överhöghet är viktig, men det lönar sig att komma ihåg att även de mest etablerade klassikerna inte nödvändigtvis spelas särskilt ofta. Hannu Lintu har noterat att senast RSO hade Griegs pianokonsert på repertoaren var för 19 år sedan och det var inte ens i Helsingfors.
Desto större orsak att göra den nu. Om ej annat så för att påminna om vilket tidlöst mästerverk 25-åringens första orkesterkomposition är. Självaste Liszt var utom sig av begeistring efter att ha spelat solostämman från bladet och Jevgenij Sudbin visade med sin skönt chosefria, tillika intimt lyriska och extrovert virtuosa tolkning varför han hör till dagens mest eftertraktade pianister.
Carl Nielsens orkestrala mästerverk, femte symfonin, är med sina tvära karaktärsmässiga kast och mångfasetterade, delvis parallellt klingande, texturer långt ifrån lätttolkat, men Lintu hade dissekerat partituret intill atomnivå för att sedan foga samman det till en sömlöst välsmord helhet.
RSO gjorde i slutet av 90-talet en ypperlig Nielsencykel på skiva med Jukka-Pekka Saraste, men ett Nielsenspel som detta har jag aldrig hört denna orkester, och inte många andra heller för den delen, prestera. Lintu var fullkomligt innanför verkets emotionella hud, Christoffer Sundqvist mejslade ut klarinettsolot i första delens slut med en oerhörd sensitivitet och den delvis improvisatoriska virveltrummans parti klingade i Jani Niinimäkis händer störigare än i mannaminne.