Ojämn filmmusikkväll i Hagalund
Första halvan var delvis otillfredsställande, men andra halvan desto mer njutbar under Hollywoodkvällen i Hagalund. KLASSISKT
Tapiola Sinfonietta
Dirigent: Dalia Stasevska. Solist: Vadim Gluzman, violin. Eisler, Stravinsky, Debussy, Korngold. Esbo kulturcentrum 27.9.
Det är länge sedan jag har varit på en symfonikonsert som bjudit på lika stor variation i grad av intensitet. Oftast hör man tre ungefär lika starka stycken, men den här gången gick intensitetskurvan från en rätt låg nivå till rätt hög. Första halvans svaghet accentuerade förstås den senares styrkor.
Dirigenten Dalia Stasevska inledde med att greppa mikrofonen för att prata i tio minuter (om ”biisin” som for ”Losiin”). Det låg förstås ett värde i att höra hur hela konserten hade fått sin upprinnelse i en idé om musik från 30- och 40-talets Hollywood och hur programmet hade designats kring Erich Wolfgang Korngolds violinkonsert som givet element. Men man frågade sig då vad man gjorde med programblad i handen, om dirigenten ändå kände sig nödgad att muntligt förklara sina uppsåt och idéer för publiken, fast dessa lika gärna kunde ha klargjorts med några rader i programbladet.
Påhittet att namnge konserter känns ofta också helt absurt eller rentav missvisande, som i fallet med Sade (Regn) som bara kom sig av att man i början spelade Hanns Eislers 14 sätt att beskriva regn, skriven som musik till Joris Ivens kortfilm Regen från 1929. Tolvtonsmusik är (nästan) alltid kul att höra när den inte är på mode längre och Eislers droppar visade sig vackra och till och med lyriska, om än också snälla. Stycket kändes inte heller tillräckligt kompakt för att på riktigt engagera.
Stravinskys neoklassicism ville inte heller greppa tag i en trots att stilen hör till Tapiolamusikernas vardagsmat och trots att orkestern spelade Danses Concertantes-sviten alert och skärpt, till och med vitalt och utkristalliserat. Trots konsertmästarens och hela träblåssektionens fina insatser är musiken som helhet mager.
Dalie Stasevskas idé att visa en bortklippt scen ur Disneys Fantasia med Debussys Clair de Lune i orkesterversion var desto mer lyckad och fick stjärnorna på konserthimlavalvet att småningom ställa sig i sina rätta positioner i slutet av första konserthalvan. Leopold Stokowskis orkestrering är på många sätt utstuderad och uppnår den rätta stämningen med de rätta effekterna.
Det verkliga huvudnumret var ukrainsk-israeliska Vadim Gluzmans tolkning av den sanna Hollywoodtonsättaren Korngolds violinkonsert, där man framför allt kunde iaktta Gluzmans briljanta ton och auktoritet och tolkningens självständighet och suveränitet, som om den satt i hela kroppen. Det var rätt och riktigt att få känna stor beundran inför en dylik artist, oberoende av om det gällde hans förmåga att gestalta första satsens sjungande kvaliteter eller finalens virtuosa textur.