Räddande änglar
Johanna, en medelålders kvinna, beslöt att skaffa sig en segelbåt. Sådana är billigast på hösten, förkunnade hon, och började leta. Hon hade inte haft segelbåt förut, men var van vid sjön och nu tänkte sig en ganska enkel segeljulle. Omsider dök ett intressant objekt upp, hon körde tvåhundra kilometer för att titta på det. Hon blev förtjust, döpte omgående den lilla jullen till Julia, köpte den färdiglastad på trailer, kopplade släpet till sin bil och anträdde återfärden. Nu skulle Julia få vinterviste vid stugan i skärgården. Dit skulle man ta sig med landsvägsfärja.
Ungefär femtio kilometer från målet såg Johanna ett bildäck susa förbi nerför backen. Samtidigt kände hon att bilen började bete sig underligt och bromsade. När hon steg ur lutade släpet betänkligt, ett hjul hade lossnat från trailern. Jullen Julia lutade sorgset mot vägbanan.
Johanna tog fram mobilen för att ringa på hjälp när den lokala begravningsbyråns ståtliga svarta bil stannade bakom henne. Ut klev begravningsentreprenören och hans unga assistent, bägge strikt svartklädda på väg hem från en jordfästning. Utan minsta tvekan tog herrarna av sig kavajerna, kavlade upp ärmarna på sina strikta vita skjortor och satte i gång. Det förrymda däcket återfanns i ett dike och sedan var det en enkel sak att få det på plats. Jullen Julia rätades upp och bands fast ordentligt. Johanna kunde köra i väg och hon hann till den färjtur hon hade tänkt ta. – Tala om räddande änglar, sade hon efteråt. Hon tycks ha en särskild relation till sådana. För ett par år sedan fick hon punktering en sensommarkväll på en ödslig vägsträcka utan ett hus inom synhåll och mobilen låg hemma på köksbordet. Hon hade varit på kalas och var finklädd och vid den tiden visste hon ingenting om att byta däck, det hade hennes make alltid gjort. Hon kände sig ganska hjälplös och funderade på åt vilket håll hon skulle gå för att hitta ett hus med telefon.
Då kom ut ur den mörknande skogen en man joggande i full fart. Han stannade tvärt när han såg Johannas späda gestalt och den parkerade bilen som stod en aning snett. Utan att säga ett ord plockade han fram reservdäck och domkraft ur bakluckan, på mindre än tio minuter hade han bytt däcket, stuvat in det trasiga i bilen och lagt tillbaka domkraften. Därpå försvann han tyst in i skogen på andra sidan vägen. Johanna var så perplex att hon inte ens kom sig för att tacka och mannen sade inte ett ord på hela tiden.
Johanna är övertygad om att han verkligen var en ängel som någon högre makt hade sänt till undsättning.
Utan minsta tvekan tog herrarna av sig kavajerna, kavlade upp ärmarna på sina strikta vita skjortor och satte i gång. Det förrymda däcket återfanns i ett dike och sedan var det en enkel sak att få det på plats.