Könskvoter är ett mindre ont än ingen förändring alls
Uppfattningarna om kvalitetskriteriernas objektivitet och ohistoriska hållbarhet samt tonsättarmästrarnas obestridliga ställning i musikhistorien tyder på en skriande brist på kunskap och kritiskt tänkande. Varför når det kulturanalytiska tänkesättet inte
Skrivningen av den kvinnliga konstmusikhistorien började på allvar på 1980-talet då man grävde fram sextusen komponerande kvinnor ur arkiven. De negligerade kvinnornas musik blev tillgänglig när den började ges ut, framföras och spelas in. Inspirerade av den här utvecklingen gav Riitta Valkeila och undertecknad 1994 ut boken Musiikin toinen sukupuoli (Det andra könet i musiken), där vi presenterade biografier över 62 utländska och 13 inhemska kvinnliga tonsättare från Hildegard av Bingen till Kaija Saariaho.
Livsberättelserna vittnade om hur könet – och därmed förknippade sedlighetsregler samt bristen på utbildning, möjligheter och förebilder – hade begränsat kvinnornas karriärer som kompositörer. Somliga lyckades ändå hävda sin rätt som tonsättare trots att de var av ”fel” kön. Vissa vann till och med kompositionstävlingar under manliga pseudonymer. Tonsättarna som hade nått framgångar under sin tid livstid upptogs ändå inte i historieböckerna eller på konsertprogrammen.
Detta lider konstmusikvärlden alltjämt av trots att det inte skulle behöva vara fallet. Ojämställdheten mellan könen stannade alltså inte på 1800-talet. Fastän musikutbildningarna öppnades i tilltagande grad för kvinnor på 1900-talet, förändrades sedvänjorna trögt. 1937 grundades Helsingfors damorkester för att kvinnor inte accepterades i proffsorkestrarna. Pressens nedlåtande hållning till kvinnliga tonsättare fortsatte till de sista decennierna av förra årtusendet. Till exempel frågade en recensent i Helsingin Sanomat 1979 vem som skulle lyssna på Saariaho, om hon var en ful kvinna.
Ännu på 1990-talet var det vanligt att en symfoniorkesters program under ett helt år inte innehöll ett enda verk av en kvinna. Undantaget var oftast ett verk av Saariaho. Vår bok om kvinnliga kompositörer väckte på 1990-talet en debatt om varför orkestrarna inte spelar fler verk av kvinnliga tonsättare – och samma diskussion pågår alltjämt! Flera av de dirigenter som uttalat sig i HBL i höst har betonat kvaliteten i verken som väljs, har fruktat att kvinnorna skulle tränga undan de verkliga mästerverken och förhållit sig njuggt till att gå in för en mer jämställd repertoarpolitik.
Otaliga verk av kvinnliga tonsättare når lätt över kvalitetströskeln. Å andra sidan är kvalitetskriterierna inte ristade i sten. Uppfattningarna om kvalitetskriteriernas objektivitet och ohistoriska hållbarhet samt tonsättarmästrarnas obestridliga ställning i musikhistorien tyder på en skriande brist på kunskap och kritiskt tänkande. Tia DeNoras bok Beethoven and the Construction of Genius (1995) bevisade hur den mest renommerade tonsättarens rykte inte föds enbart av fina kompositioner utan också av de rätta sociala nätverken och ett lyft. På samma sätt når inte en begåvad tonsättare framgång utan dessa. Det finns rikligt med forskning om de genusrelaterade mekanismerna förknippade med uppkomsten av kanon. Varför når den här informationen och det kulturanalytiska tänkesättet inte alla finländska musiker? Varför tycks jämställdheten inte intressera vid läroinrättningarna där musikundervisning ges?
För ett par tre decennier sedan kunde man ännu föreställa sig att debatten om kvinnornas andel på det klassiska musikfältet och en mångsidigare repertoarpolitik påverkades av kunskapsbrist och dålig tillgång till material. Men denna förklaring duger inte i dag.
Ojämställdheten mellan könen i musiken är i dag verklighet. Kvinnor har i princip samma möjligheter som män, utbildningen är tillgänglig för alla och pressens språkbruk har städats, men så länge ett framförande av ett verk av en kvinnlig tonsättare är ett sällsynt undantag, kommer attityderna som misstänkliggör kvinnors musikaliska begåvning fortsättningsvis att upprätthållas och skapa osynliga hinder på komponerande unga flickors vägar.
Det är fullständigt klart, att situationen inte förändras genom att se tiden an och invänta en positiv utveckling. För hur länge borde man i så fall vänta? Om kvinnornas andel på programmen på tjugofem år har ökat från nära noll till 4,3 procent, kommer andelen på hundra år inte ens att ha uppnått tjugo procent.
Konkreta åtgärder behövs för en förändring. Könskvoter är ibland ett mindre ont än ingen förändring alls. Att eftersträva en bättre könsbalans på konsertprogrammen är ett steg, men det räcker inte. Samma strävan måste finnas inom musikhistorieundervisningen vid alla läroinrättningar. En särskilt viktig roll har Sibelius-Akademin som är i monopolställning när det gäller musikutbildning på högsta nivå. Att inkludera verk av kvinnliga tonsättare i utbildningen är en bra början. Lika viktigt är att undervisa i de genusrelaterade mekanismer, som lett till formandet av en mästarnas och mästerverkens kanon och som alltjämt hjälper att upprätthålla densamma. Skribenten har verkat som professor i musikvetenskap vid Åbo Akademi, Åbo universitet och Helsingfors universitet.