Består staden av själlösa lådor?
I dag har vi en hel hop av ny arkitektur att titta på som Suomis affärspalats vid Salutorget … samt en mängd mindre storkåkar. Så skrev Guss Mattson i ett kåseri i HBL den 21 maj 1912 och fortsätter att kritisera bristen på myndig tillsyn över totalarkitekturen i staden, eftersom han ansåg att statens nya himlahöga låda slår ihjäl det fina Suomi-huset. Då var arkitektur ingen fri konstform. Man ansåg att byggnaderna ska prata med varandra, med platsen och besökarna.
Tillåt en kåsör av i dag att konstatera att det också numera finns en brist på myndig tillsyn över totalarkitekturen. Den kommer bäst i uttryck kring Medborgartorget. Jag tittar mig ängsligt omkring. Som arkitektonisk vy är platsen inte hänryckande. Tänker att det kanske var bättre förr då husen hade fina fasader, som Engels empire med fristående kolonner, klassiska dekorelement och pendanger. Eller jugend med de rundade formerna och fasadernas utsmyckningar där varje hus skulle ha ett konstnärligt uttryck och snegla på varandra.
Det nya hyllade centrumbiblioteket Ode sneglar inte på någon i grannskapet men visar att en stad kan se ut på olika sätt.
I söder flankeras Ode av Sanomahuset med glasfasad, symbol för det fria ordet, och i norr har biblioteket Tölöviken som granne, ett tomrum som pendang. Ode slår definitivt ihjäl det strama Musikhuset som fick utstå kritik och väckte känslor för sin anspråkslösa arkitektur i glas och koppar. Då pratade oroliga röster om själlösa lådor. Men det är ju så att kritiken stannar i fasaden och på ytan. Musikhuset har musiken som själ.
Också i Ode kommer kraften inifrån. Den rör sig i strukturen som är likt ett flytande skepp. Den böljande väggytan anses vacker och värdig. I synnerhet fröjdar man sig över övre våningen som lugn och skön stryker som en tiara över den breda visiren. Jag tycker att träslaget är väl gult och putsat och skär mot Musikhusets koppar och att de vita prickarna i fönstren borde göras mindre synliga. Men redan nu har Ode visat att det är ett bibliotek som lever i tiden och formas med den. Den nya tidens agora, ett torg med rum för ett fritt flöde av tankar och aktiviteter.
Mattsons kritik mot lådan som slår ihjäl Suomi-huset har fallit i glömska. Huset smeker ögat. Kommande generationer får bedöma om Sångträdet på Medborgartorget med den svarta sjungande gäddan har en värdig bakgrund och om hela platsen är harmonisk.