Herala rockar som motstridig överstinna
Helsingfors stadsteaters föreställning visar hur en ung kvinna förförs av fascismen. Den slår också fast att Finland inte var någon oskyldig part i andra världskriget.
Everstinna
Text: Rosa Liksom. Regi och dramatisering: Susanna Airaksinen. Musik och ljud: Johanna Puuperä. Scenografi och kostym: Vilma Mattila. Ljus: Vesa Ellilä. På scenen: Heidi Herala. Premiär på Helsingfors stadsteater 2.10.
Heidi Herala är en urkraft – det står klart när den 59-åriga skådespelaren drar sin show på nästan två timmar på meänkieli, ensam på Stadsteaterns lilla scen som trots namnet inte är någon oansenlig estrad. Dessutom är regissören Susanna Airaksinens väg in i Rosa Liksoms roman Överstinnan oerhört fysisk. Det är Herala som med kropp och tal fyller den renskinnsklädda scenen. Föreställningen är också skarpast när hon från huvud till tår frenetiskt ryckande gestaltar hur en ung flicka sveps med av Lapporörelsens marschmusik och fascistiska ideal.
Den fiktiva överstinnan som redogör för sitt dramatiska liv, dess toppar och dalar och framför allt för förhållandet med ”översten” – på scenen enbart en uniform och Santeri Kinnunens röst – bygger på händelser i författaren Annikki Kariniemis liv.
Rosa Liksoms jagberättare är ingen lätt match för vare sig skådespelare eller publik. Med käck ton och utan ursäkter redogör hon för den ena hemskheten efter den andra. ”Far gjorde mig till det vita Finlands dotter, Översten gjorde nazist av mig. Jag skäms inte för någondera”.
Ja, hon ger aldrig uttryck för någon direkt ånger över att hon frotterar sig med nazikoryféer och svärmar för ideologin. Hon berättar hur hon under besöket i det ockuperade Polen till sist vänjer sig vid de döda kropparna som hänger i träden. Hon visar visserligen sympati för offer och avsky mot våld, men man kan inte riktigt avgöra om det är genuint eller bara något slags koketterande.
Stadsteatern förtjänar en hyllning för att man i sin höstrepertoar tar sig an Europas nazistiska historia. I Riistapolku skedde det genom skildringen av en tysk familjetragedi på sjuttiotalet. I Everstinna står Finlands relation till Nazityskland i fokus. ”Jag visste, liksom alla andra i Finland som kunde läsa tidningen, vad nazisterna gjorde”, säger överstinnan. Hon må inte be om ursäkt för det hon gjort, men hon berättar på ett sätt som gör det klart att Finland ingalunda var någon oskyldig part. Detsamma gäller när hon beskriver de ryska krigsfångarnas blodiga avföring som fryser till is på marken.
Ibland överröstar buskisen detta viktiga tema, men på det stora hela lyckas man använda sig av Rosa Liksoms grepp på ett sceniskt lyckat sätt. Överstinnan är en figur som avväpnar åskådaren med sin grova mun och naiva öppenhet och på så sätt också kommer en inpå huden. Det går inte att låta bli att lyssna till det hon säger.
Herala är en karismatisk skådespelare och en raffinerad komedienn. Visst verkar texten på vissa ställen också vara en utmaning för ett proffs av hennes kaliber, men hon lyckas både rocka loss och gestalta mer finstilt, som när hon förvandlas till en liten flicka på bastulaven intill sin far. Överstinnan är motsägelsefull – hänsynslöst egoistisk och samtidigt själv utsatt för grovt våld och sexuella övergrepp av sin älskare och idol, översten. I en skickligt spelad scen tar Heidi Herala på sig överstens uniform, svär, piskar och runkar. Det är hårresande och på samma gång komiskt eftersom Herala förlöjligar förövaren genom ett slags underfundig, subversiv humor.
Överstinnan visar sig in i det sista vara omöjlig att bli klok på. Nyss överstens offer förför hon i slutet av berättelsen själv en fjortonårig pojke och gifter sig med honom när han fyllt sjutton. Om något visar Rosa Liksom på ett intrikat sätt hur våld och övergrepp går igen på både samhällsoch personnivå.