Alla marscherar inte för klimatet
Finanssektorn uttrycker sig lika klart som Greta Thunberg: EU måste skärpa sitt klimatmål nu. Finland driver frågan under EU-ordförandeskapet men har svårt att få alla ombord.
Vi har sett marscherande folkmassor kräva det. Vi har sett att finanssektorn, näringslivet, EU-kommissionen och EU-parlamentet är med på det. Men när Finlands riksdag står värd för ett klimatmöte för ledamöter från parlamenten i andra EU-länder ser vi också att alla inte är pigga på att höja klimatambitionerna.
En av Finlands topprioriteringar under EU-ordförandeskapet är att stärka unionens position inom internationell klimatpolitik. Två konkreta mål ska snart klubbas: klimatneutralitet till 2050 och ett skärpt utsläppsmål till 2030.
I Finland säger bara Sannfinländarna nej, men deras argument ekar i flera andra EU-länder. Samtidigt som Frankrike hör till de bättre i klimatklassen på regeringsnivå protesterar folk i gula västar så snart bensinpriset höjs.
I Vilnius debatterar medvetna ungdomar behovet av tuffare klimatpolitik, men på den litauiska landsbygden förstår folk inte varför de borde straffas för utsläpp som de inte anser sig skyldiga till, säger kristdemokraten Aisté Gedviliené i Litauens parlament. Tyskland och Frankrike ska göra något först innan lilla Litauen behöver haka på, resonerar hennes väljare.
Jiri Kobza från den EU-kritiska gruppen Frihet och direktdemokrati i det tjeckiska parlamentet påpekar att EU bara står för 11 procent av utsläppen och hävdar att EU:s klimatpolitik har kostat industriförluster till Asien. Han anser att Europa har gjort sitt, att resten av världen ska sköta klimatarbetet.
Finland har försökt locka alla EU-länder med på 2050-målet, men Tjeckien obstruerar alltjämt. Bulgarien är med – på villkor. Klimatpolitiken måste vara solidarisk mellan EU-länderna. Bulgariens folk kan inte ta fler nedskärningar, resonerar centerhögerledamoten Mladen Sjisjkov.
”Existentiell utmaning”
Sari Multala (Saml) undrar om alla ens har lyssnat till vad de nyss fått höra. Flera experter har precis talat om för parlamentarikerna att det är en nödvändighet snarare än ett alternativ att bromsa klimatförändringen, och att det finns lösningar som dessutom kommer att skapa jobb och välfärd på sikt.
Allt det har vi hört förut, fast inte så mycket från finansbranschen, men nu tar den ton. Sean Kidney, vd för Climate Bonds Initiative säger att vi står inför ett sekel av krig, hungersnöd, pandemier och massmigration som vi har ställt till det, och att klimatinsatserna kan lindra misären. Han backar upp den svenska klimataktivisten Greta Thunberg och säger att människan har misslyckats att vända utvecklingen, att vår art blivit för dominant på jorden.
– Varje nytt kolkraftverk som byggs måste antingen kopplas från eller kompenseras för framöver. Vi måste bli vuxna, ta hand om planeten och vara snabba. Vi står inför existentiell utmaning med existerande lösningar. Vi måste få pengarna att röra på sig.
Också Steve Waygood, chef för ansvarsfulla investeringar vid Aviva Investors, säger att de finansiella flödena måste riktas om så att kapital investeras hållbart och inte i fossil energi, i enlighet med Parisavtalet. Han talar om en ny Marshallhjälp, men mycket större och med privata medel, en New Green Deal för hela världen.
– Det talas mycket om vinn-vinn, men det kommer också att finnas förlorare. Därför behövs en socialt rättvis omställning.
Demokratins akilleshäl
Steve Waygood träffar en öm punkt. Alla politiker som driver klimatfrågan talar om rättvis omställning, men få länder har något att visa upp. Den tillträdande EU-kommissionens ordförande lovar en Green Deal och Finlands regering stoltserar med ett ambitiöst klimatmål, men ingendera har mycket kött på benen än.
Ska världen tackla klimatkrisen på ett meningsfullt sätt måste EU och Finland gå före, visa att det där med vinn-vinn stämmer och lappa på med en rättvis omställning där det finns förlorare. Annars går rösterna nästa gång till politiker utan klimatambitioner.
I global jämförelse är franska gula västar, tjeckiska nationalister, nedskärningsdrabbade bulgarer och litauiska glesbygdsbor privilegierade, men de jämför sig inte med världens fattigaste utan med Europas rikaste. Bland annat därför måste klimatpolitiska åtgärder kännas rättvisa och meningsfulla här och nu – låt vara att en tanke med dem är att gynna människor på andra sidan jorden, också människor som inte fötts än och som aldrig kan lägga sin röst på en europeisk politiker.
Det duger inte med politik som ska rädda världen om lokalsamhället drabbas eller ens upplever det så. Då vinner populismen. Det är en demokratins akilleshäl, och något som gör klimatpolitik till en svår variant av ”det möjligas konst”.