Ännu ett slag för enfalden

Likt den biologiska mångfalden är också den språkliga mångfalden på tillbakagång. I söndags (6.10) stod det att läsa i HBL att nästan hälften av världens språk är utrotningshotade. Där politikerna åtminstone försöker åtgärda utarmningen av naturen – visserligen halvhjärtat – verkar de tvärtom målmedvetet fortsätta utarma den språkliga mångfalden. Ansträngningarna för att uppnå maximal språklig enfald i Finland tycks inte hämmas av ett regeringsskifte. Precis alla riksdagspartier har hunnit sitta i regeringen under senaste fyra åren, och trenden är oroväckande.

Att de ”ovanliga” språken vid HU hotas är en sak, att svenskan för länge sedan hamnat i kläm i Finland en annan. Att både finskan och svenskan får backa för engelskans framfart till och med på universiteten är en tredje, och att studentbetyget vid universitetsintagningen viktas så att främmande språk får minsta möjliga tyngd är ytterligare en sak.

De här fenomenen kan ha vitt skilda politiska drivkrafter, men sammantaget ger de en lika klar som bisarr signal till ungdomen: det är ingen vits att plugga språk.

Effekten syns redan i gymnasierna, uppger Språklärarförbundet vars enkät visar att gruppstorleken i korta språk i gymnasiet har minskat med 30–45 procent. Gymnasielärarna i spanska, italienska, franska, tyska och ryska har redan länge varit oroade över minskande språklig mångfald – en trend som blundar för faktum att språkliga och kulturella färdigheter blir allt viktigare i en globaliserad värld.