Fåret Shaun bräker vidare
Det är inte alls dåligt, men svårt att komma ifrån känslan av att Farmageddon gjorts på löpande band, inte av djup och ursprunglig kärlek.
HHHII ”I fårflocken och dess konformistiska individualism finns de mest utmejslade karaktärerna och här odlas klassisk stumfilmshumor.”
Sara Ehnholm Hielm om Farmageddon
ANIMATION
Farmageddon
★★★☆☆ Regi: Will Becher & Richard Phelan. Manus: Jon Brown, Mark Burton.
Det engelska fåret Shaun är en gammal favorit som bräkt sig igenom kortfilmer ända sedan han föddes 1995 som litet busigt lamm i den underbara klassikern A Close Shave,
en av Nick Parks purbrittiska modelleraanimationer med Wallace och Gromit. Den var kanske allra roligast för vuxna men sedan har Shaun främst roat barn.
Farmageddon är den andra långfilmen om honom, helt utan ord. Det innebär oavbruten slapstickaction, allt från fårens knep för att slippa undan vallhunden Blitzer (en arg Gromit) och hans nästan hemulskt nitiska upphängning av förbudsskyltar, till den lata bonden på Mossy Bottom Farm och hans ohederliga planer på att bli rik.
Men denna gång introduceras rymden på den engelska landsbygden. Ett ufo som kommer till småstaden, i synnerhet när det görs som en pastisch på Steven Spielbergs E.T. och andra åttiotalsrymdfilmer, har man sannerligen sett förut – samma blinkningar som i tv-serien Stranger Things men här rätt mekaniskt och fantasilöst framförda.
En riktigt bra animationsfilm – som vi sett mängder av under 2000-talet – balanserar mellan skämt för barn och föräldrar, men upphovspersonerna roar båda lika mycket. Här är humorn för vuxna trött och uttjatad och skaparna verkar cyniskt räkna med att föräldrarna dumpar ungarna framför skärmen medan de gör något annat.
För de yngsta
Lyckligtvis kommer det alltid nya barn som inte har sett förlagorna. För dem kan det vara roligt med den lilla utomjordingen Lu-La som närmast ser ut som en teletubby, som talar ett hittepåspråk där hem är ”tupa”, mamma ”mifa” och rymdskepp ”vroomvroom” – betydligt fler ord än nån annan i filmen har.
Lu-La blir vän med Shaun, tar en sockerfylla i supermarknaden och rapar, har hemlängtan och beter sig som ett barn på speed. Det brittiska barnperspektivet verkar komma lite ovanifrån: en trött förälder som suckar över sina barns anarki, som för mycket består i matkrig och hyss.
Men Shauns och Lu-Las vänskap är söt och även den onda vetenskapskvinnan har en barndomshemlighet som gör att hon reagerar rätt när det verkligen gäller – inte heller vetenskapskvinnor vill bli skrattade åt.
Animationen är kompetent men ofta inte så snygg och känns plastig snarare än den ursprungliga modelleran som Aardman Animation föddes ur. Fårens munnar på sidan av huvudet är bara en dålig idé och ofta rör sig ett får snarast som en person.
Det bästa ligger i detaljerna, som
när fåren på olika vis njuter av sin stulna fritid över cocktailar eller jobbar sida vid sida på bygget Farmageddon. I fårflocken och dess konformistiska individualism finns de mest utmejslade karaktärerna och här odlas klassisk stumfilmshumor, annars känns rätt mycket lite industriellt och mekaniskt: något måste hända varje minut, det är ungefär idén.
Nick Parks namn flimrar förbi på producentlistan, det är allt. Och så öses det på med popmusik. Det är inte alls dåligt men det är svårt att komma ifrån känslan av att detta har gjorts på löpande band, inte av djup och ursprunglig kärlek till osten Wensleydale.
Här är humorn för vuxna trött och uttjatad och skaparna verkar cyniskt räkna med att föräldrarna dumpar ungarna framför skärmen medan de gör något annat.